Jag smyger upp och det är ljust. Klockan är 06.14. Jag öppnar datorn men vet absolut inte vad jag ska skriva. Det viktigaste är att jag fångar de första tankarna, innan hjärnan lyckats flyga iväg till onödiga saker som gardiner och vardagsgrejer. De första minuterna är jag hypermedveten, når in på platser som sen grumlas av livet. Det är början på juni och vi är fortfarande i vårt liv i stan. Jag tänker på hur det kommer vara sen och det är blankt. Vi har inga rutiner än på Gotland, inga mönster. Var dricker man kaffe på morgonen? Hur känns det att gå med fötterna i gräset, vad gör vi om dagarna, hur ser kvällarna ut? Jag vet inte. Livet den här sommaren är det okända. Den okända framtiden i vårt hus. Jag tänker på Lynn, han fyller 10 år om tre veckor. Man ser tydligt vem han kommer bli nu, men som alla föräldrar säger så såg man det när har redan var en liten skrutt. Jag minns en gång när han brände handen och istället för att gråta tog han handen bakom ryggen. Jag bekymrade mig över det då, men nu ser jag vad det är. Det är Pontus. Lynn är en snäll stor kille. Lojal och lugn. Vilken fin grej ändå. Det är en favorit-typ av person. Sommaren jag fyllde 10 var jag ensam med mormor och morfar i Göteborg. Vi hade packat ihop vårt radhus och skulle flytta till Stockholm. Det okända. Men först behövde mamma och pappa fixa massa saker, som att restaurera stuckaturen (vad är en stuckatur?) och jag skulle springa lilla Göteborgsvarvet som min morfar var med och arrangerade. Jag hade aldrig sprungit en meter förut, men det kan ju inte vara så svårt? Det visade sig att det var jättesvårt. Jag fick håll direkt och kom bland de sista in i mål, gående och med handen i sidan. Kanske jag inte kan allt jag tror, kanske jag behöver öva. I helgen åt jag middag med en kompis som också fick cancer tidigt i livet. En av de sakerna som vi båda var överens om var att det var tur att vi fått uppleva det, att ingen av oss skulle ta bort det om vi kunde. Okej nu ljög jag lite, jag skulle gärna haft min livmoder kvar ett litet tag, men själva upplevelsen om att vara nära döden och sjuk var exakt vad jag behövde tänker jag ofta. För de runt mig och för min egen skull. Livet är inrutat, överskådligt, man kämpar på och allt annat är fienden till ens eget mående. Tills det inte är det. Tills man står där med en dödlig sjukdom i sin egen kropp och sen väller tacksamheten över en när det är över. Det är så enkelt. Ibland måste man bara se det okända i vitögat för att sluta vara rädd för det. Jag undrar hur det kommer bli att vara mamma till en tonåring. Jag tänker på mitt eget liv i högstadiet. Nej men så kan väl ändå inte ungdomarna ha det idag? Folköl och smygrökning, hångel i garderober och sena kvällar. Deras stökiga liv är nog mer i telefonen, inte lika mycket ute på hörnet. Eller vad vet jag. Kanske sitter de också hemma hos sina bästisar Sofie och Alice och testar smaken av cider medan de målar i paint och skickar mail till killar de gillar. Jag var tidig med allt. Ibland betryggar jag mina kompisar med döttrar att det inte är så farligt ändå, titta på mig! Jag blev ju inte helt tappad! Jag fick mens när jag var 10 och sen var jag redo för allt. Experimenterade med killar och känslor och vuxenhet, med mina bästa kompisar vid min sida. Jag ville vara stor, matcha min kropp med mitt huvud och gå vidare från lek till allvar. Jag fick en fråga på Instagram igår om hur jag tänker på pensionen. Ja du. Ska man göra det vid 40? Jag märker ett skifte. Från att alltid ha tänkt framåt så börjar jag tänka bakåt. Jag hoppas iallafall på att göra som mina föräldrar. Bara jobba på. Tills det inte går. Fånga de första tankarna varje morgon. Sen är det slut. In i det okända.
