när våren snart är här.

- Jag går på visningar till fyrarummare utan möbler med med knarriga golv och kakelugnar vi inte har råd med och blir ledsen efteråt. Jag är den enda som tar av mig skorna på visningen.

- Devi och jag sitter på Drop coffee med tusen smålappar med svåra ord skrivna på som ska bli min framtid. 70 procent vardagsarbete, 20 procent marknadsföring och 10 procent sånt jag inte ens trodde att jag kunde. Så dricker vi kaffe för 52 kronor och undrar varför vi trodde allt var slut och klart när vi var 23.

- Annaklara och jag smyger in i simhallen och slappnar av i axlarna och går saktare. Vi simmar en halvtimme i den långa bassängen och går igenom dag för dag tills vi sen bestämmer oss för att åka vattenrutschbanan på tid. Jag får exakt samma hundradel tre gånger så smörjer vi in oss med svidande ansiktsmask i bastun efteråt och jag tappar en lins.

- Vargen och jag stannar inne varje kväll en hel vecka, lägger alla filtar och täcken vi har på golvet, gör ekologisk varm choklad och tittar på tusen avsnitt av Game och Thrones fast mobilen får vara på så man inte missar något av lördagsnatten där ute. Grannen har fest och dansstegen lugnar precis som hans varma arm och våra blickar som hetsigt möts så fort någonting läskigt händer.

- Jag skriver in saker med vänster hand i kalendern så det ser ut som en gammal människa eller ett barn.

- Det planeras en övernattning en vecka i förväg på hemmafesten jag ska gå på. Jag tänker på morgonen efter och frukosten i sängen och alla dåliga filmer vi ska se.

- Vargen möter mig på Ica efter jobbet och vi plockar ut saker till rödbetsoppa med chevre och honungstoast och så berättar han om ett nytt jobb och vi planerar ända fram till 2015. Jag klämmer på apelsiner och tänker att vi nog kan bli föräldrar någon gång ändå men säger inget för jag vet att vargen tänker så han med.

- Jag sitter i vardagsrummet på en kudde och skriver texter om hur det känns inombords, vargen lyssnar på Radiohead i köket och gör kaffe. Idag ska vi jobba igen. Fast det känns alltid som söndagsmornar här hemma, bara dagstidningen och fågelkvittret som saknas.

- Utanför fönstret singlar snöflingorna ner som de gjorde på julafton. Stora, klumpiga men precis som de vill. Minitornados av vitt. Fastän jag sover med morgonrock och udda raggsockor är det ändå något som vill slå ut. Vet inte om det är alla tulpaner i köket, om det är min kalender som gett upp och satt ledigt över vissa dagar, vet inte om det är Parisresan som vi bokade eller de stora besluten som tagits. Snart är den här iallafall, den förlåtande våren. Då slipper vi ställa den jävla vintern till svars. Då går vi bara ut och vidare.

Some things I do when spring is almost here.

det oförklarliga inom mig.

Det är lördag och vi sitter i min mammas bil. Just idag har vi lånat den för att göra något väldigt viktigt. Jag sitter tyst där fram med fötterna på handskfacket och vargen petar på mina tår vid rödljuset. Det gör nästan ont i min mage så förväntansfull är jag. Himlen är perfekt blå med några tunna vita moln målade vid horisonten. Bomullsmoln.
Vi kör in på grusvägen och parkerar, jag springer fram till grinden och ställer mig på den nedersta metallstången. Sträcker mig för att bli lång och kisar mellan stängerna. Allt för att komma så nära som möjligt. De orangea pinnarna sticker upp från marken och då vet jag att vi är rätt. Snart kommer de.
Så väntar vi. Ingenting händer. Min mage gör ont nu. Bultar och pirrar samtidigt. Jag funderar på om vi missförstått tiden, kollar i telefonen så allt är rätt och precis då tar han tag i mig, vänder mig om och pekar upp i himlen över hustaken. Där är ett.
Jag ser den bara som en liten vinglig prick först. Så förstår jag att det faktiskt håller på att hända och hjärtat slår snabbare. Jag kliver ner från grinden och går mot den, med blicken fäst utan att flacka. Så blir den större och större, kommer närmare och närmare. Mitt hjärta bultar så det hörs nu. Jag har inte andats på flera sekunder och vågar inte riskera något utan ser bara hur den kommer emot mig och snart är den alldeles nära och med ett dån flyger planet över mitt huvud. Jag springer med det och skriker allt jag kan. Det hörs knappt då jetmotorerna dränker allt ljud. Det släpper inom mig och tårarna rinner nu. Noga ser jag hur det landar och sätter mig på asfalten för att andas en sekund. Vargen tittar på mig med snälla ögon. Jag reser mig upp och kramar honom. Tar snabbt hans hand och vänder upp mot skyn. Vi är tysta i ett par sekunder och sen ser jag den. Ännu en liten prick, som kommer närmare.

The wolf took me to see the planes land at the airport. I cant describe how much I love to see them in the sky.

bortskämd.

Ett år efter studenten ligger jag och gråter i mina föräldrars ateljé. Det är en beige skinnsoffa i pappas stora kontor där teakbyråerna sträcker sig uppåt väggarna och där fikabordet alltid var fullt av igentorkade kaffemuggar och en halvläst damtidning med någon vimmelsida hundöronmärkt och bortglömd. Jag var förtvivlad. Två dagar tidigare hade min sista inspelningsdag på svt tagit slut och den roliga resan jag sett fram emot efter dagen jag sprang ut var redan slut. Nu hade jag inget. Aldrig någonsin att jag sätter mig i skolbänken igen, lyssnar på något med om antika tråkiga dramer eller Sokrates teorier. Jag måste jobba, jag måste göra något! Pappa tittar ledset på mig och känner sig handlingsförlamad. Jag kan ringa Martin? Ska jag ringa Tommy och se om de har något för dig?

Jag torkade tårarna och så tog vi bilen alla tre till det lilla fiket på Folkkungagatan. Det där med så fantastisk Afternoon tea och hemgjorda scones. Jag åt en citronpaj och när det bara var smulor kvar tog vi tag och gick upp till Arbetsförmedlingen.
Vad då? Förmedlar ni inte jobb? Vi behöver inga pengar, min dotter behöver ett jobb!!
Väl hemma igen kunde jag inte sova. det var två veckor nu med söndergråtna ögon och förtvivlade känslor inför varje ny tom dag. Jag var tjugo och hade absolut ingenting. Bara mina föräldrar.
Så ringde telefonen. Det var inte svar på ett av de tusen jobbsökningar jag skickat ut som kändes som pappersflygplan ut i det okända, nej det var min bekant Tobias som berättade att min pojkvän Oskar sagt att jag behövde jobb och att det fanns en öppning på förskolan där han brukat vikariera. Jag slänger på telefonen och knappar in siffrorna igen. Hej jag heter Elsa. Jag skulle gärna komma och jobba med er och barnen!
Två dagar senare har jag jobb, ett riktigt vikariat på en förskola. Jag gjorde någonting! Jag duschade av hon som glömt bort att säga till och haft för roligt med de andra ute i parken. Jag torkade hennes tårar när hela hennes rumpa var röd och flammig. Jag höll i han den lillas ben som ännu inte kunde stå vars föräldrar alltid tittade hoppfullt när de kom och hämtade i slutet på dagen. Jag var betydelsefull och viktig. Tills dagen då alla var sjuka och sena. Jag var den enda som var där den morgonen. Tio barn fick jag hålla i, en efter en kastade de sig ur min famn och sprang efter sina förtvivlade föräldrar som skällde ut mig eftersom de inte visste vart de skulle rikta all ilska. Hur kan ni vara så här oproffsiga? Var är all personal?!
Så jag sa upp mig. Även om jag vill göra någonting vill jag inte göra fel. Jag ville bara vara lycklig.
Var är jag lycklig någonstans?
Så sökte jag ännu en gång, butikspersonalsjobbet på Beyond Retro. Här bland klänningarna mår jag bra, här är jag hemma, och fick det till slut efter tjat och övertalning.
Efter fyra år bland allt det gamla hade jag lärt mig om bystveck, dropped waist, creppad rayon och sydd på skrådden. Jag kunde någonting, jag gjorde något av mina dagar.
Men det jag verkligen älskar, det är att ha vågat söka. Letat efter var jag mår bra, ratat och provat mig fram. Alldeles själv, och hamnat där jag började. I vintage med blicken fäst in i kameran. Fortfarande vilsen, men på egna ben och full av hopp. Hungrig efter mera.

How I found out what I wanted to work with, it’s not an easy ride.

om att gå upp i rök.

Minns ni, när jag flyttade ner två trappor till den vackraste drömlägenheten jag sett. När jag tog mina lådor med loppisfynd och drömde mig bort till hemmafester och söndagar i soffan. Minns ni hur lycklig jag var, och hur stolt jag var över tapeten. Den vackraste franskaste filmigaste tapeten jag sett. Minns ni när jag hade inflyttningsgolvfest, med Sandra och Thea och Lizzie? Knappt en endaste möbel fanns där men det gjorde inget för min lägenhet var liksom lugn i väggarna. Vi dansade på golvet och jag visste att varje fredag skulle bli precis just så här nu, när jag hade en vuxenlägenhet med drömmig tapet och parkettgolv.

Minns ni sen hur allt gick upp i rök. Hur jag fumlade efter telefonen och ringde 112, gråtandes och förgäves tittade på. Minns ni hur hela min lägenhet brann upp, hur tapeter krullade sig i kanterna och hur mina möbler smälte framför mina ögon. Minns ni att jag bara ville försvinna, aldrig se den igen och aldrig någonsin sätta min fot där, i lägenheten som svek mig och tog bort allt jag älskade. Minns ni hur jag sa hej då till alla tyllklänningarna, hur jag kände skuld och hur jag drömde mardrömmar om eld på nätterna. Hur jag inte kunde gå hemifrån utan att gå tillbaka tio gånger och titta så jag inte glömt något på. Minns ni hur en hel sommar försvann, hur jag aldrig mer ville att någon skulle se vad jag hade gjort.

Så en dag började återställandet. MInns ni hur de sanerade alla kvadrat, målade vitt över det som var svart. Minns ni hur jag bestämde att mitt kök skulle bli mintgrönt precis som det var när jag var liten och hur hörnet där teven stod skulle få nytt golv och bli helt. Minns ni hur månaderna gick och jag började glömma hur ont det gjorde. Hur mina klänningar kom hem en dag, på kemtvättsgalgar och med citrondoft. Hur kvällarna var ljumma och jag vågade mig ut till andra golv hos andra personer med andra möbler och annat bubbel. Hur det en dag sen blev klart.

Minns ni hur kär jag blev, hur den här personen jag hittat gjorde allt lättare. Hur vi inte lämnade hans säng i Bandhagen och jag satt och bloggade från hans balkong med katt i knät. Minns ni hur vi åkte till Paris en sekund efter att vi träffades och hur jag glömde att det brunnit i min själ. Minns ni hur han läkte alltihop, hur han fick mig att glömma sånt man är rädd för. Minns ni att det enda som var viktigt var att han var nära, och ville ha mig. Minns ni hur vi sen flyttade in igen, efter månader hos honom och i en försäkringslägenhet. Hur sommaren blev till höst och han var min pojkvän.

Minns ni hur vi lagade allting sen?

hur vi hade golvfest, födelsedagsfest och stenkakefest varje kväll.

Minns ni hur han flyttade in, kröp upp i en ny soffa och stannade för evigt? Att jag klarade det och gick vidare. Minns ni det?

(golvfestfotografier: sandra beijer)

Do you remember when my apartment whent into flames? Do you remember the hard summer when we fixed it? Do you remember how in love I was? Do you remember I pulled through? I do.

hedvig eleonora, engelbrekt och södra latin.

Igår hade vi dricka rödvin och titta i gamla skolkataloger-kväll! Det här är vad jag hittade.

Elsa nyinflyttad och stolt Göteborgare! Var lång och fick stå på ytterkant med favoritsammetschokern och långkjolen på. Välkammad också!

Växte ifrån babyfacet lite i femman och tyckte jag var vuxen och klar. Gullig Alice två rader ner.

Megatuff i camolinne och smink i sexan. Kan inte förstå att jag strax efter det här träffar min första riktiga pojkvän. Så himla liten kickers!

I sjuan hade jag polotröjor från Claude Zana i alla pastellfärger, täckstiftsläppar, solpuder och var hjärtekrossad och liten inombords. Tjejerna i klassen över skrek hora vid kyrkan och ändå trodde alla att jag var en tuffing. Typiskt sjuan.

I åttan blev jag ihop med Martin som var kommunist och gick omkring barfota i skolan. Då fick jag ett ögonvirus och var tvungen att ha glasögon. Gjorde det iofs till en del av min grungeiga stil tillsammans med avklippta manchesterbyxor och för kort ylletröja i mossgrönt.

Nian har jag inte men här har vi ettan på gymnasiet. Äntligen omringad av olika typer!! Lykke li, Dante och Lady Oscar. <3

I tvåan, teaterapa med drömmar om tv. Skriva, fota, dansa, agera och göra fint. Längtade tills jag skulle få börja jobba men tänkte nog aldrig att det jag ville, det kunde jag bli.

My school pictures from 4-8th grade plus two years of high school!