två små påsar.

Det är så himla skönt här på landet. Vargen står och diskar och jag funderar över livet. På sistone (vet ej hur länge, sånt här smyger sig på) har jag varit väldigt förvirrad. Inte vetat vad jag vill och vart jag är på väg. Sånt jag lämnar ifrån mig blir mottagarens och så snabbt vidare till nästa prestation. Här är det helt knäpptyst, ingen telefon som ringer med viktiga beslut och supersmarta idéer om vart jag ska lägga min hand härnäst. Utan bara en valp som skäller till och prasslet av svamppåsen vi nyss fyllt. Den här hösten ska jag hitta tillbaka. Till lugnet inombords, viljan att svara på långa mail om trasiga dragkedjor och låna ut sånt jag är bra på. Nu ska jag fokusera på det som är jag.
Just nu går programmet Fridlyst på svt. Där skulle jag varit med. Mamma och jag skulle räddat elefanter och allt skulle vara så fint. Men så en dag bestämde jag mig. Jag kan inte göra allt. Jag kan inte skriva mitt sommarprat, driva en blogg, vara programledare på Äntligen Hemma, gå på tusen event, se alla filmer, umgås med alla kompisar, ta hand om min ledsna familj, inreda för bomässan i Annedal, städa mitt hem för fotografer, vara snygg på bild och rädda elefanter i Afrika på en sommar. Dessutom sysslar jag ju med ett ofantligt stort projekt som jag inte kan berätta om än. Så, man får välja var man lägger sina äpplen. Till slut måste det bli paj och en i varje skål gör ingen efterrätt. Det räcker med en dag ifrån stadsslammret för att jag ska haja till, och en lång gråtsession på Stureplan som kanske hjälpte till. Från och med idag ska jag göra saker för mig. Sånt som jag kan ha med mig senare i livet. Som att lära mig riva väggar och tapetsera hela rum, borra tusen skruvar och få blåsor på händerna. Visa att det går att hamra i rutig kjol om man känner för det och inte alltid ha perfekta naglar fast om man kisar så är de fina ändå. Jag ska skriva i min nya ateljé och skapa saker att lägga på fin hårddisk och ta med tills man dör, sitta där med mamma och vargen och känna att här jobbar vi och ibland klättrar vi ut på taket och dricker kaffe.
När jag nästa gång får ett brev eller mail med en fråga om inte jag kan skriva några rader till en persons bröllop eller spela in en liten film med ett hej. Då ska jag göra det bums eller säga förlåt, inte gömma undan och tro att en liten bit av min faller bort varje gång någon vill ha en av mig. Det är ju det lyxigaste i världen. Allt få inspirera och dela med sig. Då måste man bara prioritera, bort med elefanter och in med sånt som det här, vargen som plockar persilja till våra frukostägg och långpromenaden i tysta skogen mitt på en vanlig fredag som jag har framför mig.

Fotot är taget av Daniel Stiegfelt för en stor intervju i Egoboost magazine jag gjorde för ett tag sedan. Tycker mina ändå söta påsar under ögonen får visa på min arbetsglädje. På den högra står jag framför mitt förra kontor på Gotlandsgatan, där gjorde jag klart hela det hemliga projektet. Jag kan inte vänta på att få visa er, nu börjar jag faktiskt bli riktigt stolt.

I’m a bit over worked. I’m trying to get bet to myself and what I want to do, it’s not easy, but I’m getting there.