Annons
Annons

Finns det något bra med att ha barn?


 

Hej! En millenial här som blir förskräckt varje gång någon bloggar om barn pga det låter helt fruktansvärt?! (Lynn verkar som världens gofis så det är inte barnet i sig) Finns det något bra med att ha barn? Har en väninna som har en 5 åring som är på riktigt världens lättsammaste barn och tom hen tröttar ut en mentalt efter ett besök hos hen fast man bokstavligen bara myser och pratar? Det kanske är kört för min del.
Kände millenial grejen kanske påverkar pga ”MEN JAG DÅ OCH MIN TID/KROPP” tänket haha.

Annons

Hej! Jag tycker detta är en intressant fråga så jag tar upp den i ett eget inlägg, hoppas okej!
Jag förstår verkligen förskräcktheten. Det är ju väldigt sällan en skaffar barn och liksom inte går totalt upp i det. Jag vet iallafall att jag har svårt att värja mig från att tänka och prata om Lynn konstant samt ha dåligt samvete all annan tid. Fattar att det verkar jobbigt. Det är det också! Men. Jag personligen har inte känt att alternativet är något för mig. Jag kan inte se (detta var alltså även innan jag fick Lynn) mitt liv utan barn. Hur jag blir gammal och inte har någon att lära om livet, som tar hand om mig när jag blir gammal, som jag vill förbättra mig själv för. För mig är det känslan av att förlänga livet som är den stora grejen. Självklart den där kärleken också som alla pratar om, men om jag ska vara ärlig så är det ju något jag upplevt först när jag fått barn, och inte något jag saknade innan. Alltså, mitt liv var lika komplett innan jag var förälder, men jag ville verkligen ha barn ”sen”. För mig är det ju lite speciellt (fast jag är inte ensam) eftersom hade jag inte fått Lynn hade jag ju aldrig kunnat vara gravid och föda barn då jag blev sjuk när han var sex månader. Man vet ju aldrig vad som händer i livet, men det fattar man ju först efteråt.

Jag hatar dock mentaliteten att man kommer ånga sig om man inte lever NU. För det är en sån himla skrämseltaktik som egentligen mer beskriver den som säger det.

Alla behöver ju inte vilja ha barn. Det är helt okej att bara vilja ta hand om sig själv i livet. Det finns mening i så många saker. Man vet bara själv vad man vill och vad som passar en. För helt ärligt. Det ÄR jobbigt med barn. Jag skulle dock inte vilja säga att själva sjået är det knepiga. För mig har det helt klart varit att jag blivit mer av mig själv. Mer känslig, mer nervig, mer orolig. Men jag kan inte tänka mig att missa upplevelsen, vill liksom ha ut allt som går av livet. Alla upplevelser. Fastän de är kämpiga.
Och om det finns något bra med barn. Japp. Massor. Det är som när jag ser introt till Skönheten och odjuret, eller Lejonkungen. Barndomen i mig kommer tillbaka, och jag får den där känslan av sorgligt perfekt vackert som skjuter som ett skott i magen och ger klump i halsen. Varje gång jag tittar på honom.
Men det har jag först upplevt med mitt eget barn. Andras är ju verkligen mest knepiga, hehe.

PUSS!

(15)
(0)
13 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar