ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

Torsdagsklubben pratar om – efter pandemin

Hej, god morgon och glad torsdag! Jag är på strålande humör för ikväll ska Pontus och jag ha barnvakt och gå ut och äta middag plus att Mira kommer hit idag och fotar vilket alltid är härligt. Jag har börjat sätta tänderna i era önskerubriker och hoppas ni ska gilla mixen jag valt ut.

Annons

Imorgon kommer ett himla fint inlägg också som ni som läst min blogg ett tag säkert kommer att uppskatta. Men nog om härligheter, idag tänkte jag att vi skulle diskutera ett ämne som jag försökt hålla undan från bloggen lite men som med rätt vinkel känns som att vi verkligen kan prata om på ett bra sätt här i torsdagsklubben, nämligen pandemin.
Jag pratade med ett par vänner i helgen om hur tiden efter pandemin kommer vara och kom till en insikt som jag undrar om ni håller med mig om. Ofta efter stora kriser som krig, sjukdomar och andra omskakande händelser så firar ju nationerna. Jag tänker på bilderna från Kungsgatan när andra världskriget var slut, soldater som hånglar upp tjejer på stan, konfetti och fest. Enda sen Corona kom till Sverige har diskursen varit att sen när pandemin är över, ojojoj vad kul och härligt vi ska ha det då! Det ska bli fester, folk kommer resa, vi kommer fira att livet är tillbaka till det normala. Men jag undrar, kommer vi verkligen det?
Har den här pandemin gjort att vi blivit omskakade så in i grunden att vi knappt vet hur man umgås i grupp längre? Har vi känt gemenskap i rädsla, i pekpinnar mot dåligt använda munskydd, för eller emot ett visst sorts vaccin, följt obehagliga iva-siffror gå upp och ner, lämnat kommentarer online och haft samma hälsningsfraser över Zoom. Efter ett stort trauma förväntas man ju vara glad. Men är man det bara för att traumat är över? Är det inte så att vi känner oss nakna efter traumat, kanske sörjer? Har vi hittat gemenskap i oro och sen när vi inte behöver vara oroliga längre, kommer vi känna oss ensamma då?
Det är så enkelt att säga att pandemin isolerat oss, men ibland funderar jag på om rädslan kanske enat människor. Hur blir det då för alla som oroat sig sen? Kommer vi dansa i konfetti eller kommer det kännas tomt efter pandemin? Som när en kidnappare man bott hos i ett år öppnar dörren och släpper en fri. Känner man sig fri då? Eller vill man tillbaka till det som ändå var trygghet på något sätt?
Vad tror ni? Är det förenklat att tro att vi kommer vara happy clappy när viruset är borta, eller kommer lyckan infinna sig direkt som i sagan vi alla drömmer om? Vad tror ni? 🦠

Annons

55 kommentarer till “Torsdagsklubben pratar om – efter pandemin”

  1. Ellinor skriver: 10 juni 2021 kl 06:59

    Jag tror att vi ganska snabbt är tillbaka i det vi kallar det normala. Historiskt sett har det alltid varit så. Folk som tidigare flängt världen runt kommer fortsätta med det, den flyttström som börjat gå ut från städerna kommer att vända tillbaka igen och hemarbetet kommer bli ett mer sporadiskt inslag i arbetslivet. De som haft nära som avlidit i Corona är nog de enda som på sikt kommer ha en påverkan av detta, övriga kommer snabbt återgå till Business as usual.


  2. Linn skriver: 10 juni 2021 kl 07:04

    Intressant ämne! Jag tror att vi är många som nog inte riktigt förstår hur länge den här pandemin kommer att hänga med oss, det är ju flera år kvar innan hela världen är vaccinerad och då kan det ha kommit nya mutationer däremellan dessutom. Jag tror vi kommer behöva hitta nya sorters lycka, inte bara gå runt och vänta på att det ska bli ”som vanligt” för dit kommer vi nog inte på länge. Där tycker jag till exempel du och din bok om det stora i det lilla, om att stanna hemma och baka, sy eller måla något, gå på luftiga museum, konstutställningar, utflykt och uppleva naturen är inspirerande. Att lära sig lite om växter och djur, hitta egna skogstjärnar att bada i och tex vandra någon dag på sörmlandsleden känns som 5 plus härligt!

    Om en ska se någon silver lining i allt detta röviga så ör det kanske att möjligheten till distansarbete öppnas för fler av oss, att livet som kontoorsarbetande kanske inte måste vara pendeltåg flera timmar varje vecka, tokdyr hyra och tråkiga kontorsmiljöer måndag-fredag. Möjligheten att leva i hela landet och hitta drömhus som en faktiskt har råd med

    Du och många bloggare som jobbat hemifrån flera år är ju proffs på att skapa fina jobbmiljöer hemma, det hade varit kul med ett inlägg om hur en på ett rimligt billigt sätt gör en hemmajobbsdag så härlig som möjligt 🙂


    1. Jennie skriver: 10 juni 2021 kl 09:36

      Jag har tyckt att det varit väldigt härligt att normen varit att man ska hålla fysiskt avstånd . Man har fått vara i sitt space, inga märkliga personer som står och trycker sig på tveksamma sätt mot en på t-banan eller står och flåsar en i nacken i köerna. Vill inte riktigt tillbaks till det gamla här, tycker det har varit jätteskönt med det fysiska avståndet till folk man inte känner. Så det kommer jag att sakna. Har också trivts bra med att fler varit tillgängliga för att prata i telefon, alla är ju hemma typ och närvarande på ett annat sätt. Och att vi nöjt oss med lite enklare aktiviteter, önskar så att det skulle hålla i sig.


      1. Emma skriver: 10 juni 2021 kl 14:32

        +1 på den! Tycker det har varit väldigt befriande att inte behöva krama halv-bekanta, att få ha space runt sig, att det är okej att bara vara hemma. Pandemin överlag är ju helt rövig men detta (plus minskat resande och ökade möjligheter att jobba hemifrån, iaf för en del) är ändå en positiv aspekt av det hela.


  3. Libertad skriver: 10 juni 2021 kl 07:22

    I would like to believe that we won’t back full to normal since we’ve seen it’s not sustainable and fair at all, but the sad truth is that everyone is almost acting already now like corona never happened, and that makes me sad. I work on retail in Amsterdam and you can see it with customers: at the beginning everyone was empathetic and nice, but the more freedom we have, the nastier people behave 🥲 at least there is also lots of people concious about this, so maybe a little change is coming? I want to believe so!


  4. Marianne skriver: 10 juni 2021 kl 07:23

    Intressant och viktig fråga, såklart Elsa! I det hela kommer vi ( mänskligheten) nog att fortsätta som vanligt, resa, konsumera osv. En mindre ( ändå många som helhet) kommer att fortsätta driva tankar, idéer, utveckling mot ett annat mer hållbart sätt att leva.
    Människan är sig lik genom årtusendena, så förändringar kommer nog, men långsamt.
    Nyfiken på hur du tänker också, Elsa!
    KraM🌺


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 07:31

      Jag tänker nog mer på den psykologiska aspekten av kris mer än hur vi kommer resa/konsumera etc efteråt. Det är såklart en viktig fråga men jag ser det som en effekt av det psykologiska och tycker därför att det steget är mest intressant. Varför vi gör som vi gör liksom. 🤗 Jag undrar om vi kommer vara lika oförstörda som tidigare, när detta är första gången på länge vi i Sverige genomgått en kollektiv kris. Kommer vi dansa på borden när viruset är borta? Kanske inte? Kommer depressionen Och mångas ensamhet snarare visa sig? Vi får se!


  5. Kina skriver: 10 juni 2021 kl 07:40

    Jag känner mig mest trött på allt. Försöker följa alla regler inte träffa någon, jobba på distans inte åka kollektivt. Men så ser man bilder i sociala medier på folk som lever som vanligt träffas, festar inte bara en gång utan flera gånger
    Alla får ju göra vad dom vill men om vi alla hade försökt lite till så kanske detta inte behövt pågå så länge. Jag kommer nog försiktig våga mig ut att köpa kläder mm, andra kommer nog festa . Min tankar bara. Ha en fin torsdag.


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 07:51

      Jag förstår. Tror du det har med vaccineringen att göra? Jag tycker mig se mer och mer äldre ute utan munskydd och visir. Skön känsla på ett vis. ❤️


    2. Petronella skriver: 10 juni 2021 kl 14:13

      Kina, jag upplever, liksom du, att många slutade bry sig för länge sen.
      Långt innan vaccineringen kom igång, tyvärr…


  6. Fundersam skriver: 10 juni 2021 kl 08:29

    Det låter ju tyvär som att pandemin inte kommer gå över utan att den kommer finnas kvar så att det inte kommer kunna bli som innan. Vaccinet ger tillfälligt skydd mot svår sjukdom men kommer behövas tas om, vad kan det innebära och vad ger de för långtidsbieffeketer vet vi ju inte om…


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 09:05

      Mm, och där tror jag många kommer bli oense. Vissa kommer vara klara med pandemin medan andra håller i sättet vi levt på och det kommer kanske skapa en ny typ av klyfta?


      1. Fundersam skriver: 10 juni 2021 kl 10:31

        Du kan ha en poäng i det. Hoppas det inte blir fler klyftor, är ju redan en ökad ojämlikhet i samhället.
        Funderar på hur länge staten kan subventionera vaccin och olika stödpaket om inte pandemin upphör utan blir som en återkommande influensa som de sagt på någon pressträff. Då blir det ännu större klyftor om man själv ska betala.


        1. Clara skriver: 10 juni 2021 kl 11:20

          Pandemi betyder ju per definition global epidemi, och den är på långa vägar över globalt när många låginkomstländer har vaccinerat mindre än 0,1 % av befolkningen. Det är inte över innan det är över överallt, och det finns en otrolig global klyfta hur tillgången till vaccin ser ut. Det är inte lika mycket fråga om hur olika personers inställning, utan det kommer vara en realitet för många lång tid framöver.


  7. Amanda skriver: 10 juni 2021 kl 08:35

    Tror sättet vi kommunicerar och till stor det underhåller oss på idag (även innan pandemin bröt ut – dvs sociala medier) har gjort att vi tagit oss igenom detta mer smärtfritt och kanske mer interagerande och ”levande” jämfört med efterkrigstiden? Inte bara fördelar med det såklart. Tror vi trots vaccin o FHM och inställningen ”för allas skull” kommer vara mer egoistiska o leva i våra bubblor. Internetbubblor och näraokära-bubblor.
    Att vissa drabbas hårt ekonomiskt med depression och sjukdom till följd av pandemin är sorgligt – det får vi kanske/säkert räkna med framöver också. Hoppas det finns bra stöd och hjälp att få och en tröst i takt med att samhället öppnar upp igen.
    Jag tror vi anpassar oss – kanske lite mer försiktiga, mer öppen framförhållning, mer här o nu. Har svårt att se att allt blir ett party ”när det är över”, tror det är högst personligt hur livet blir, kanske en generationsfråga. Ungdomar som inte fått en irl- skolstart på en ny skola. Inte fått nära vänner lika lätt. Unga som inte känner gemenkap, sammanhang. Idrott o föreningar, kompisgäng – alltid viktigt men ännu mer viktigt nu. Trygghet.


  8. M skriver: 10 juni 2021 kl 08:38

    Jag tror att det kommer att vara rätt splittrat. De som har tyckt att det har varit jobbigast att följa restriktioner kommer att vara snabbast på att ordna stora fester, resa utomlands (många som redan börjat göra det som ingenting ju) osv. Andra kommer att vara mer försiktiga och tänka att det kommer nya mutationer och så. Jag kommer nog att vara nånstans mittemellan, vill gärna umgås men tycker att det är skönt att det är en lång sommar framför oss så att man kan ses utomhus till att börja med.

    Önsketänkande är att pandemin har lärt oss att ta det lite mer lugnt, att allting inte behöver hända NU utan att det kan vara skönt att längta. Hoppas också att pandemin gett vissa miljöeffekter, att fler fortsätter resa inom sverige och inte känner behovet att flyga utomlands direkt (eller ser själva resan som ett äventyr och åker tåg), att fler inser att vi inte behöver konsumera nyproducerat jämt och ständigt utan att det går bra att leva med lite mindre. Men jag vet inte, vågar inte hoppas för mycket.


  9. vita_margarita skriver: 10 juni 2021 kl 08:40

    Får börja med att hålla med Linn, det kommer dröja innan detta är över. Så har det visat sig med alla pandemier, att mutationer kommer att dyka upp.
    Andra kommentaren är att trots vaccination skall man vara försiktig, man kan bära smitta. Det är fortfarande många ovaccinerade.
    Vad gäller den psykiska hälsan så har många isolerade mått så dåligt, att det nog kommer en backlash. Det är ju inte bara att gå ut i livet igen. Tar tid att återgå till det normala (och vad kommer att vara det normala? ). Jag liknar det med följande: Jag, som du Elsa, har haft cancer. När man är friskförklarad så är det inte bara att vända blad. Man har varit i sjukdomen så länge att det blivit det normala. Nu ska man förhålla sig till det friska/normala. Men det normala för den människan är inte det som var innan man var sjuk. Så tror jag att det blir för många efter pandemin och isoleringen. Ett nytt liv som ska levas.


  10. Päivi skriver: 10 juni 2021 kl 08:46

    Dessvärre känns det som att vi människor har blivit”hjärntvättade”av all info om denna pandemi. Det pumpas ut så mycket om människor som blivit ordentligt sjuka och t.o.m avlidit. Fruktansvärt såklart. Men det är nog ändå så att de flesta som smittas faktiskt bara får mycket lindriga symtom. Läskigt hur media funkar där tycker jag. Vi får ju inte sluta leva och vara rädda för alla människor vi möter. Då försvinner ju liksom en stor del av meningen med livet. Jag tror o hoppas att när vi inte blir matade med detta konstant så kommer vi att börja tänka själva igen.


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 09:03

      Ja media har verkligen haft en viktig funktion och gjort både gott och en del fel också tycker jag. Klicksuget har gått före rimlighet och undrar tex hur det påverkat vår syn på olika vaccin etc.


    2. Petronella skriver: 10 juni 2021 kl 20:16

      Nu är det väl ändå så att de flesta är mer rädda att sprida smittan vidare än att drabbas själva.
      Trist att du tycker att media har blåst upp det hela.
      Min killes kollega var en frisk pappa, till barn vars mamma gick bort i cancer rätt nyligen.
      Han finns inte mer. Han dog i Covid 19, trots att han var ung, frisk och ej tillhörde nån riskgrupp.
      Hans barn är nu föräldralösa.
      Jag känner till en mamma med två barn i mellanstadieålder, vars pappa kämpar för sitt liv, nedsövd, uppkopplad till hjärtlungmaskin (ecmo) på Karolinska.
      Du skriver att man inte ska vara rädd för människor man möter, jag tycker att man ska vara rädd OM människor man möter.


      1. Maria skriver: 11 juni 2021 kl 08:16

        Plus en på denna kommentar!! Blev så ledsen av kommentaren ovan om att media blåser upp.. Har nyligen förlorat en nära släkting till covid, efter att hen kämpat på iva en längre period. Alla restriktoner har ju handlat om att vi ska ta hand om varandra för att man inte vet vem som kan drabbas så hårt + för att underlätta för vården så att de hinner med.


    3. Katarina skriver: 11 juni 2021 kl 01:10

      Jag jobbar som läkare med svårt sjuka patienter. Efter en dag hos oss tror jag att du skulle ändra uppfattning. Jag tycker det skrivs för lite om dessa livsöden.


  11. Rebecca skriver: 10 juni 2021 kl 08:48

    Jag tror på fest, glädje och frihet när pandemin börjar ge vika men att vi ett kort tag därefter kommer inse vad vi gått igenom och hamna i en svacka för att sedan återgå till det normala. En typ av sorgeprocess liksom. Men ska bli spännande att se hur det kommer bli, förhoppningsvis blir det bra om inte bättre än innan 🙂


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 09:02

      Ja hoppas! Jag tror många glömmer att den tuffa biten ofta är efter man varit med om något jobbigt, när man förväntas vara pepp men kanske känner en viss tomhet?


  12. Terese skriver: 10 juni 2021 kl 08:55

    Ända sedan Coronapandeminstartade har jag tänkt att jag ska göra allt jag kan för att inte bli smittad, både för att jag inte vill riskera att smitta mig själv eller andra och öka belastningen på vården. Detta förhållningssätt har gjort att jag ändå känner att det är upp till mig, att jag försöker styra över omständigheterna istället för att känna mig maktlös.
    Nu är jag ju en introvert hemmakatt, så mitt liv har inte förändrats jättemycket – jag kände mig aldrig bekväm på stora fester, minglande etc men samtidigt känner jag ju att jag blivit än mer introvert och tycker att det är än mer jobbigt att bara SE många människor. Så just nu tycker jag att det känns lite smått panikartat bara av tanken på att samhället ska öppna upp eller gå tillbaka som det var innan. Jag behöver nog verkligen ta det lite i taget, bara att gå tillbaka från en dag till en annan för att jobba på kontoret med massor av folk, kommer inte att funka.


    1. Elsa Billgren skriver: 10 juni 2021 kl 09:01

      Det är just detta jag menar, att det är så intressant hur vi vant oss vid det nya pandemilivet. Hur ska vi sen kunna gå på stora festen, kommer kännas väldigt speciellt för många tror jag.


  13. Amanda skriver: 10 juni 2021 kl 09:12

    Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde lära oss något som följer med oss i framtiden – att leva lite långsammare, konsumera mindre och mer långsiktigt, resa mindre och njuta mer av de små glädjeämnena i livet. Håller med Linn ovan att din bok är en fin inspiration i detta <3 Tänker att den här tiden har visat oss att vi kan ha det bra utan att flyga till NY och Thailand.

    Har verkligen dragit ner på mitt resande redan innan pandemin när jag fick lära mig hur mycket flygresor släpper ut och hur mycket vi faktiskt kan släppa ut per person per år för att jorden inte ska gå under. Verkar vara så få ändå som är villiga att offra ens något för planetens framtid och det gör mig så himla besviken och ledsen.
    Kram!


  14. Yasmine skriver: 10 juni 2021 kl 09:19

    Som utlandssvensk sedan 12 år tillbaka har det varit ganska omskakade att observera pandemin i Sverige ”utifrån” så att säga. Jag flyttade först till USA som 19 åring och är sedan 7 år tillbaka bosatt i London. Har alltid haft en väldigt rosenskimrande bild av Sverige, mitt hemland där folk tar hand om varandra osv, den bilden har absolut fått sig en törn av pandemin.

    Ta debatten om munskydd till exempel. Världshälsoorganisationen och till synes varenda forskare i världen förutom FHM säger: ”detta är ett luftburet virus, genom att använda munskydd kan vi hjälpa till att skydda varandra.”

    Här i Storbritannien har meddelandet varit solklart: det respektfulla mot sina medmänniskor är att man har munskydd i alla offentliga inomhusmiljöer, affärer etc. Munskyddet skyddar inte nödvändigtvis mig, men om alla använder dem så skyddar vi varandra eftersom det minskar mängden virus man sprider omkring sig om man är smittad. Tycker det är uppriktigt sagt hemskt att höra om äldre människor i Stockholm som går runt med mask och visir och så kan den yngre generationen inte tänka sig att ha en mask på sig för deras skull. Och det märkligaste är att det verkar bara vara i Sverige och i… djupaste mest konservativa Texas man resonerat så här? Låter kanske som en liten grej, men utifrån ser det liksom ut som att svenskar är för bekväma för att använda en mask för andra människors skull.

    Sedan att jag konstant fått höra genom min mamma som är frisör hur oförsiktiga folk varit med henne: kommer in och sätter sig i frisörstolen – där det ju per definition inte går att hålla avstånd, så långa är ingen frisörs armar 🙂 – utan mask, och inte sällan med en uppenbarlig förkylning exempelvis. Har varit chockerande och en besvikelse att inse att i princip ingen av hennes kunder ens reflekterar över hennes säkerhet som måste jobba så dag ut och dag in.

    Så det är för mig absolut en grej jag måste absorbera efter pandemin, som utvandrad blir just detta av att vara ”svensk” en stor del av ens identitet och jag känner mig inte det minsta stolt eller glad i den identiteten just nu, vilket jag alltid gjort tidigare.

    Men förutom det ser jag framemot att RUSA tillbaka till kontor, resor och min försenade 30 års fest 🙂

    Tror att människor av naturen är flockdjur, sociala medier tycks redan innan pandemin ha påverkat folks mentala hälsa negativt och skapat avstånd, man kan se vad folk har för sig utan att faktiskt vara fysiskt nära etc – så jag hoppas innerligen att pandemin inte spär på den trenden ytterligare.


    1. MH skriver: 10 juni 2021 kl 10:02

      Håller helt med. Som utlandssvensk får jag dagligen frågor av mina amerikanska kollegor om hur det egentligen går i Sverige, och varför Sverige valt att gå med sin strategi. Jag försvarar aldrig Sverige i frågan.

      Det är svårt att ha blida ögon till ett land som inte uppmuntrat sin befolkning att ta det säkra före det osäkra, ens med så små medel som mask, när hela världens forskare rekommenderar det. Det känns som om svenskar varit så pass priviligierade, att de inte tror att de kommer att utsättas för några konsekvenser eller behöver göra sig obekväma för att hålla smittspridningen nere.

      Jag bor i en stat där över 70% av de som kvalificerar (ålder över 12 år) är vaccinerade. Det jag ser är att många fortfarande håller avstånd, bär mask inne på affären och caféet, och överlag håller på sina egna regler för att hålla sig och sina nära friska. Men, fler äter inomhus på restaurang, hänger med vaccinerade sällskap inomhus, och ångesten över att ständigt analysera om man blivit sjuk eller inte är nästan borta för egen del.


    2. Emelie skriver: 10 juni 2021 kl 10:20

      Jag håller med dig Yasmine, utan att ha varit utomlands under pandemin (dock bott utomlands längre perioder tidigare). Har alltid sett Sverige som ett solidariskt land men har under pandemin insett hur individualistiska och osolidariska vi faktiskt är. Jag tror faktiskt inte ens de flesta har förstått att man använder munskydd för ANDRAS skull, inte sin egen. Munskydd ses snarare som något som används av någon som själv inte vill bli smittad – huvudsyftet är ju som du skriver att inte smitta andra.

      Det har varit så tydligt i människors bortförklaringar av sitt beteende att solidariteten saknas helt. ”Vadå, klart jag kan gå på fest, jag träffar ju människor i skolan/jobbet varje dag, det gör ingen skillnad” ”Klart jag kan resa till fjällen, det är utomhus hela tiden och dessutom behöver jag faktiskt avkoppling” Jag jag jag, ingen tanke på kollektivet eller hur andra påverkas av mina val. Sorgligt.

      Samtidigt är det kanske inte en svensk grej – den stora skillnaden här har ju varit friheten att resa, gå på lokal och inte använda ansiktsmask. I andra länder har man inte haft något val. Troligtvis hade väl de flesta resonerat mer egoistiskt och levt mindre restriktivt i andra länder, om de haft möjligheten?


      1. C skriver: 10 juni 2021 kl 13:30

        Åh, jag håller helt med om hur pandemin har visat hur osolidariska vi är! Känner att min egen människosyn liksom har rubbats i grunden. Från en tro på att i kris hjälps man åt, till att se hur var och en väljer att först se till sitt eget.
        I den här krisen har det bästa man kan göra oftast varit att avstå något, och därmed blev det så tydligt att se hur lite vi är beredda att göra i solidaritet med andra. I många andra kriser har det bästa man kan göra ofta varit att gå ihop, vara aktiv, gå i demonstrationståg, samla in pengar. Saker som är väldigt lätt att göra utan att det kostar så mycket av det som vi värderar högt i vårt eget liv. Men den här krisen har vi inte kunnat köpa oss ur och på det sättet visa oss som goda människor. Tvärtom.
        Tyvärr är det en ganska deppig insikt eftersom klimatkrisen ju också är en kris där det bästa vi kan göra är att avstå olika saker i olika grad.


    3. Si skriver: 10 juni 2021 kl 11:13

      Kan forstå at der føles vanskelig når ens egen verden ikke stemmer med en man observerer utenfra. I mars/april 2020 holdt jeg meg helt unna mine faste svenske blogger, men etterhvert ble det deilig å gå inn i denne nesten covid-frie verdenen. Som utenlands-Norsk er det nesten motsatt for meg nå: landet jeg bor i har ganske åpne grenser, mens der familien min bor er fullstendig stengt, også for meg. Jeg kjenner meg så mye mindre Norsk nå enn før pandemien. Kanskje har politiske strømninger som er eldre enn pandemien, som brexit, blitt mer tydelige av den?

      Men jeg tror og håper vi har en mulighet til å bli mer sosialt tolerante etter dette. Det må være lov å irritere seg litt på andre, til og med krangle litt. Jeg tenker det er greit med litt emosjonell avstand og forskjell, og samtidig kan man ha en hylle for «forståelige følelser etter en pandemi som ikke trenger styre alt», og så møtes man allikevel og fester og koser seg – og plutselig åpner det seg for nære møter, til og med sterkere enn før vi alle gikk gjennom en pandemi.


      1. Ane skriver: 10 juni 2021 kl 21:17

        Jeg er norsk og bor i Oslo. Nå som byen åpner sakte opp, og vi får lov å bevege oss litt mer, kjenner jeg absolutt på flere av tankene Elsa beskriver. Men for meg har også det å lese svenske blogger, blant annet denne, vært som å se inn i en covidfri verden dette året. Nesten absurd å lese om venne- og familietreff, restaurantbesøk … jeg forstår at blogger er ett av flere aspekter ved en tilværelse, men dette har vært som fiksjon. Forskjellene mellom den svenske og norske strategien kjenner vi, og for en utenforstående kan det se ut som det knapt har vært tiltak i Sverige. Her har alt vært stengt i sju måneder. Munnbind overalt, man føler seg naken uten ute blant folk. Merkelig nok har vi, eller jeg, vent oss til det, eller i alle fall akseptert det. Det tar tid å venne seg til at man kan ta et glass ute, treffe flere enn en venn, klemme moren sin uten å være redd for å smitte henne (har selvfølgelig ikke klemt siden februar 2020). Samtidig har jeg satt pris på det langsommere livet. Mindre mas, ikke noe FOMO. Det håper jeg vi ikke glemmer. Men munnbindet gleder jeg meg til å bli kvitt!


    4. Kim skriver: 10 juni 2021 kl 11:24

      Bor också i Storbritannien och tycker att de funkar så bra här och är verkligen helt förbryllad över hur Sverige har hanterat pandemin.
      Ingen i min familj verkar förstå lockdown eller användandet av munskydd (hög nivå på ironi då alla jobbar i sjukvården)..
      Och just därför me munskydd, som sagt, man använder de för andra, inte bara sig själv…
      Tycker England trotts sin stora befolkning ”klarat” pandemin bra. Jag skäms över Sveriges hantering (och min familjs förståelse) av covid… Jag litar inte alls på Sveriges myndigheter på de sättet jag brukade.


      1. Linda skriver: 10 juni 2021 kl 13:09

        Kan förstå att det känns konstigt med olika restriktioner och hantering i olika länder, men ändå en orättvis beskrivning att Sverige har levt på som att Corona inte finns. Alla har fått ställa om sina liv mer eller mindre pga restriktioner. Munskydd har vi varit dåliga på ja, men inte som att folk bara har levt på. Tror det kommer kräva mycket forskning om vad som låg bakom hur olika pandemin slog. Personligen tror jag att nedmonteringen av den svenska vården och äldrevården är en stor anledning till Sveriges dödstal.


      2. Alice skriver: 10 juni 2021 kl 14:16

        … men du litar på myndigheter som väljer att stänga sina skolor för barn?

        Det Sverige har gjort som skiljer sig mot andra länder att att väga olika nyttor mot varandra. Sen har flera förödande misstag gjorts i Sverige, t.ex. att få in smitta i så stor utsträckning på äldreboenden och att allt för länge inte rekommendera munskydd. Men, Sverige har värnat om rörelsefriheten – vilket i min mening är en av de viktigaste delarna i ett demokratiskt samhälle.


        1. Kim skriver: 10 juni 2021 kl 20:11

          Till Linda, nej jag menade inte (å skrev inte) att allt vart sig precis som vanligt i Sverige (vet många som vart påverkade på hemska sätt), men till en mycket större utsträckning än någon annanstans i Europa. Sen tror jag också nedmontering av äldreomsorgen är en stor orsak till dödsantal (många i min familj jobbar just i äldrevården)..

          Och till Alice, de en såklart inte optimalt att skolor stängt men de är inte bara UK som gjort de (Frankrike och Tyskland också tex). Men lockdown har varit ett sätt för England att see till att sjukvården hinner med belastningen så bra som möjligt..
          Å för att klargöra så litar jag inte alls på Boris Johnson och bara för att jag sa att jag tappat förtroendet för svenska myndigheter betyder inte de att mitt förtroende för engelska är/vart starkt. men mitt förtroende för svenska myndigheter har vart starkt fram tills detta..

          Jag förstår också att de måste vara olika i olika länder. UK har en befolkning på nära 7gånger Sveriges på en avsevärt mindre landyta.. de blir ju helt andra förutsättningar.. och säjer inte heller att England gjort allt perfekt! Men som Linda sa, de kommer nog vara svårt att veta vad som va ”rätt och fel” förens om många år.


    5. Lisa skriver: 10 juni 2021 kl 14:34

      Håller absolut med om detta! Bor också i Storbritannien, och även om det finns mycket att säga om regeringen Johnsons (Cummings?) kompetens och ärlighet i hur den har hanterat hela situationen så har behållningen för mig på det stora hela varit hur solidariska folk i allmänhet ändå har varit, och hur de som måste ta risker för andras skull har visats respekt och tacksamhet. Visst, det finns undantag, men blir glad av att se hur folk tackar inte bara sjuksköterskor och doktorer utan även sina brevbärare och kassörskor, handlar lokalt för att stötta småföretagare och dricksar frisörer och andra mer generöst än förr.

      Här pratas det ju om ”the Blitz spirit” och hur brittiska folket slutit upp tillsammans som under kriget. När jag ser på hur saker hanterats i Sverige och hur folk i allmänhet tagit så mycket mindre ansvar för andra så är det inte utan att jag undrar hur det kändes då, när folk här kurade inomhus bakom mörkläggningsgardiner och bombades i sina hem, medan neutrala Sverige lät tyska tåg rulla genom landet… Ja, jag vet, jag överdriver här, men ändå – precis som Yasmine känner jag mig faktiskt för första gången inte stolt över att vara svensk, utan mest lite skamsen.


      1. Kim skriver: 10 juni 2021 kl 20:31

        Du satte bra ord på vad jag menade med att England skött pandemin bra.. Boris å co. E ju inte mina favoriter, men de engelska samhället har verkligen imponerat.


        1. Liselotte skriver: 10 juni 2021 kl 22:38

          Jag funderar på om det kan vara så att graden av restriktioner/lockdown påverkar människors upplevelse av att gå samman kontra att klara sig själv genom krisen?
          I många länder har ju staten gått in med hårda restriktioner medan man i Sverige lagt ut mycket ansvar på den enskilde. Och jag tänker mig att det första kan leda till en känsla av ”we’re in this together” medan det senare leder till ”var man för sig själv”, om jag generaliserar. (Många har ju även i Sverige gjort fantastiskt fina saker för att hjälpa medmänniskor och stötta lokala företagare etc.)
          Sen tror jag att det är stor skillnad att leva i ett samhälle kontra att följa det på håll genom media och andras beskrivningar. Man ser inte det lilla (såsom dricks till frisörer) upplever inte stämningen utan allt filtreras genom nån annan.
          Bara en tanke. Eller ja, två.


        2. Liselotte skriver: 10 juni 2021 kl 22:52

          Jag tror att folk kommer reagera väldigt olika beroende på vad de varit med om under pandemin och hur man är lagd (tex introvert/extrovert). Personligen längtar jag efter att hänga med kompisar, att gå på konsert, teater, gå i butiker – men upplever samtidigt att när jag träffar kompisar så är jag som lite ringrostig – hur var det man gjorde nu igen liksom? Och jag tror att när jag väl sitter där i teatersalongen igen så kommer det kännas lite obehagligt att omges av så många människor.
          Men det kommer att klinga av med åren och till slut kommer mycket vara som vanligt igen tror jag. Iaf för mig som lever ett ganska stillsamt liv. Men jag vete tusan om vi kommer återgå till att kramas eller ens ta i hand med främlingar.


          1. Liselotte skriver: 11 juni 2021 kl 07:37

            Var ju inte meningen att svara mig själv 🙈
            Kommentar nr 2 skulle vara ett svar på Elsas fråga i inlägget!


  15. Linda skriver: 10 juni 2021 kl 09:24

    Jag tror att de som är unga, typ mellan 18-25 kommer vara de som dansar på bordet och lever livet. De har blivit snuvade på viktiga, formativa, fria år och vill nog leva livet när de kan. För mig som småbarnsförälder kommer nog inte livet ändras så mycket, mer än att det blir en utandning. Inte behöva tänka hela tiden på vad som är rätt och fel. Kunna träffa folk inomhus och inte grilla korv hela vintern. Även om jag gillar hur pandemin har fått oss att tänka nytt kring hur vi umgås, firar jul och så. Jag vet dock inte när det blir, kanske den stora festen uteblir också för att det inte kommer en dag då nyheten är ”pandemin är över” utan det kommer gradvis bli bättre, men vi måste fortsatt vara försiktiga.


    1. Amanda skriver: 10 juni 2021 kl 10:49

      Instämmer. Tänker på mig själv o mina vänner som 18åringar efter studenten: när livet gick ut på att dra utomlands o festa och omge sig med så många människor som möjligt. Friheten. Stökigheten. Kanske att dagens ungdomar inte strävar efter sånt idag även om det hade varit möjligt. Och kanske att det inte bara är pandemin som ändrat på det? Dagens unga kanske inte vill resa o flänga runt o träffa folk på samma sätt, jag vet inte? Men visst har restriktioner och begränsningar och nedstängningar på något vis haft olika effekt i olika åldrar? Vissa känner sig olidligt begränsade medan vissa lever nästan som de gjorde innan pandemin. Å andra sidan vet vi ju inget annat nu, vi vet inte hur det hade varit om pandemin aldrig drabbat oss.


  16. Cissy skriver: 10 juni 2021 kl 09:38

    Jag personligen har landat mer i vad som får ger mig energi och vad som stjäl energi. Så det hoppas jag att jag håller fast vid även när vardagen återgår mer till hur det var. Men jag tror också på att det blir en långsam övergång med flera bakslag, lokala restriktioner och år av vaccinering. Det är liksom inte över bara för att vi får två sprutor. Däremot tänker jag att längtan efter en normalitet är så stor hos många att det säkert kan bli ett överslag med mer fest, dans och umgänge ändå. Och det är som sagt där jag hoppas att jag själv minns att jag behöver egentid och vila på ett helt annat sätt än jag trott tidigare.

    Sen hoppas jag att vi sörjer också. Det är så många vi förlorat i den här jävla skitsjukdomen och så många vi tyvärr kommer att fortsätta förlora. Det är lätt att glömma när hoppet kommer åter.


  17. Karin skriver: 10 juni 2021 kl 09:42

    Jag tycker det intressanta är också det psykologiska på ett globalt plan.
    Hur kommer svenskar uppfattas som resenärer utomlands efter pandemin? Vi som i många ögon utpekats som ”se hur illa det gått för Sverige”. Det är nog en liten chock för oss att vi kanske kommer bli behandlade annorlunda. Jag var i USA när pandemin precis bröt ut. Blev behandlad som vi var pestsmittade just för vi var från Sverige. Sånt sätter spår tror jag.
    Och jag tror också mycket kommer hända när statistiken väl faller på plats, siffror räknas ihop. Kommer vi då nationellt sörja för det gick dåligt för oss, eller fira för vi var bättre än andra länder? Och hur känns det efteråt att vi var så annorlunda mot våra grannländer? Kommer det stärka oss inom Sverige, men på bekostnad av att splittra oss mot våra grannländer att vi är så olika?

    Så otroligt spännande. Någonstans är jag alltid optimist 🙂 Tror alla vill framåt. Nej, kanske inte alla kommer dansa på borden. Men alla kommer göra en kollektiv utandning, kanske har vi fått skakas till och förstå att mormor, farfar, föräldrarna och de äldre faktiskt måste besökas, kramas, bjudas på kakor och tas om hand. Inte bara agera barnvakter. Utan kanske vi hittar lie tillbaka till rötterna? Att de man tycker om faktiskt är det viktigaste, inte karriär, pengar och snabba kickar <3


  18. Ewa skriver: 10 juni 2021 kl 09:42

    Jag tycker detta har förändrat allt.

    Kommer inte bara att gå ut igen som vanligt.
    Borsta av sig ätt i gå vidare neej.
    Man har en rädsla som finns där..
    Tråkigt..

    Könns inte lika roligt nu att trängas med folk i affärer, åka i fulla bussar..

    En stor tomhet. Iaf för mig o många av mina vänner.

    Tar nog lång tid att se det som en säsongs influensa som det nog kommer att bli.

    Ewa


  19. Pip skriver: 10 juni 2021 kl 10:50

    Mitt liv slogs sönder av pandemin. Inte av sjukdomen, men av restriktionerna. Jag bor själv och hade ett väldigt socialt jobb. Var glad, lycklig och ”gjorde karriär”. Levde ett socialt liv. Dejtade. Är extrovert, påhittig och sällskaplig, var ett yrkesmässigt mingelproffs och åkte land och rike runt och föreläste. Jag lunchade folk, AW och middag på stan oftare än inte.

    Restriktionerna kom och jag liksom alla andra i min närhet följer dem såklart. Har arbetat hemma i mer än ett år, undvikit sociala kontakter, slutat dejta. Som man ska.

    Jag sörjer det liv jag hade. Hade först lite stressig ångest under våren 2020, rädd för att dö ensam. Var sorgsen och rädd, avundsjuk och besviken på alla de som, tyckte jag, nedlåtande sa att ”inget har förändrats för vi är småbarnsföräldrar/frilansare/arbetslösa/introverta och går ändå aldrig ut”. De som pratade om att de hängde så mycket med sina partners, om coronababies, om pandemys. Jag låg i min soffa och kände ensamheten som en fysisk tyngd över mitt bröst. Drömde om den dagen pandemin var över, hur jag skulle dansa, hångla, aldrig någonsin tacka nej till någon fest. Köpte glittriga klänningar som fortfarande hänger oanvända i garderoben.

    Nu har det gått ett år sedan dess. Jag har fått antidepressiva utskrivet, jag har bytt jobb och känner knappt mina nya kollegor. Jag har inte längre panik och är inte heller ledsen men känner bara en sån jävla meningslöshet. Jag vet inte hur livet ska bli, jag antar att det inte kommer återgå men har svårt att se hur och om jag kan hitta mig själv igen.


    1. Helena skriver: 10 juni 2021 kl 12:04

      <3 PIP! Jag känner så med dig <3 Jag tror att det finns många som känner som du och som har ett liknande år bakom sig. Ensamhet och depression är smärtsamt och att vara extrovert i en värld som plötsligt är som gjort för introverta måste kännas som att allt går från färg till svartvitt.
      Jag tror att du kommer kunna glittra och mingla och sprida ditt ljus omkring dig snart igen, det kanske inte blir precis som innan men det blir bra på ett annat sätt, vem vet, kanske ännu bättre?
      Jag har själv haft depressioner och vet att det kan komma perioder där man inte längre är deppad, men precis som du säger, det känns meningslöst. Själv kände jag länge att jag inte hade några drömmar kvar, det var jättehemskt, jag hade liksom ingen önskelista, inget längt, inget att fantisera och dagdrömma om. Men vet du? I efterhand kan jag säga att det som kändes som meningslöshet då ser jag nu tillbaka på som mer av ett vacuum. Ett stillestånd. En vacker dag tog jag utan att ens tänka på det och slog hål i det där vacuumet och nu flödar allt möjligt in till mig, härliga saker som gör mig glad och inspirerad och det finns massor av mening igen i mitt liv. Meningslösheten har en mening, den är ett väntrum där du sitter tills det är dax att resa sig och göra något helt annat. Lite som den där tråkigaste dagen på sommarlovet när det inte finns någonting att göra alls, tills man haft tråkigt så länge, typ från frukost ända till lunch, och då får man syn på en hammare och lite plank och vips har man byggt årets bästa koja. Så kommer det bli för dig. Ta på dig en glittrig klänning så du är beredd. Kram.


    2. SaraF skriver: 10 juni 2021 kl 12:49

      Åh som jag känner med dig. Som extrovert får man verkligen kämpa. Och jag håller med dig att vi ibland känns som en minoritet bland alla introverta (och lite nöjda?) människor som får tid att andas ut medan en annan kippar efter luft.

      Jag har också ett arbete som vanligtvis innebär resor internationell varje vecka, nya människor, möten och utmaningar. Och eventen, restaurangerna, alla unika oväntade möten. Älskade varje sekund av det. nu sitter jag med zoom och teamsmöten. Länge kunde jag inte ens tänka på ”gamla livet” eller ens lyssna på musik som påminde om det sköna pirret i magen som jag levde med tidigare. Jag sörjer det verkligen, och kan fortfarande inte riktigt tänka på det utan att bli både sentimental och ledsen. Mitt drömliv försvann.

      MEN känner ändå att jag hittat tillfällen att umgås med folk, sportar mycket utomhus vilket innebär mycket socialt och de tillfällen som går får bli sociala.

      OCH jag lever med den sköna känslan att snart snart snart så kan vi damma av festskorna, plocka upp paljettklänningen för så snart detta är över så kommer det dekadenta 20-talet. Då tar vi igen sorgen, sväljer ner den med lite bubbel. Endorfinkickarna kommer tillbaka, vi kramar främlingar, dansar tills vi svettas och somnar med ett leende.

      Detta är bara en fas av många i livet, nästa fas kommer snart!


    3. Am. skriver: 10 juni 2021 kl 13:59

      Pip, vad tungt det verkar <3
      Svårt att ändra mindset när du är mitt i det som du upplever meningslöst, men kanske-kanske att detta behövdes och att det var nödvändigt att någonting stack hål på ballongen.
      Det du beskriver som lycka och att ditt liv var meningsfullt är förstås din sanning och upplevelse, men jag undrar – hade du tid för återhämtning och vad kände du då? Var livet bara meningsfullt i den händelserika vardagen?
      Ett liv som pågår i ständig framåtrörelse är ju oftast inspirerande och livsbejakande men kan i för hög hastighet utan paus bli allt annat än livsbejakande, tänker jag. Förr eller senare blir det en tomhet som tar över ändå, om man hela tiden aktivt (omedvetet kanske) stänger den ute.
      Jag tror inte alls du behöver se glittret som en tid som är förbi, den kommer åter till dig snart. Var inte så hård mot dig själv och inte mot att du känt som du gjort. Att du mått som du mått.
      Många har ju satt livet på paus, inte bara du. Det behöver inte betyda misslyckat, jag tror det finns en enorm meningsfullhet i det stilla.


    4. Maria skriver: 11 juni 2021 kl 08:22

      Vad jobbigt Pip. Jag tror det är viktigt att allas upplevelser får existera parallellt. De som haft det jättejobbigt (ex som du el vårdpersonal) o de som försökt göra det bästa av läget med ”pandemys” o de som känt att deras liv inte förändrats så mycket pga introverta småbarnsföräldrar osv. Ingen av oss har tolkningsföreträde o vi har alla rätt till vår upplevelse o vår ”sanning”. Tror det är viktigt att vi försöker lyssna på varandra o förstå varandra olika situationer och utgångspunkter utan att döma el känna att den enes upplevelse på nåt sätt tar ifrån oss något i vår upplevelse. Vi har gått/går igenom samma pandemi men det är klart att alla kommer ha olika upplevelse pga olika förutsättningar


  20. Lina skriver: 10 juni 2021 kl 13:01

    Jag tror att det är fel att jämföra pandemin med krig. Mer rättvist att jämföra med andra pandemier/epidemier eftersom slutet i en pandemi skiljer sig från slutet av ett krig. Tänker mig en delvis gradvis övergår till pre Corona men att det kommer bli ganska stora skillnader. I alla fall hur vi jobbar.


  21. ★Orsakullan som blev mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv! ★ skriver: 10 juni 2021 kl 13:42

    Som specialpedagog som även studerar till speciallärare, som arbetar i skolan tror jag att många kommer lämna skolan efter pandemin. Många av mina kollegor går i pension tidigare, känner sig svikna av samhället som inget gjort för att vi ska få skydd. Det är inte stängda skolor som många tror som folk efterstävat i skolan (lägre åldrar) utan skydd. Vart var handspriten i början? Varför skulle vi tränga in oss med hela kollegialitet och smittas hej vilt på eftermiddagarna när eleverna gått hem. Det märkliga i att i skolan skulle livet fortgå som ingen pandemi, men på vägen hem fick vi inte umgås så tajt och skulle absolut skydda oss?

    Själv har jag trots min ändock höga utbildningsgrad börjat fundera på helt andra arbeten. Kanske ska jag sälja reklam istället? Varför ska jag jobba i en verksamhet som fått så otroligt lite stöd från samhället? Vi som arbetar inom skolan (förskola och fritidshemmen självklart inkluderade) inte fått stöd från samhället trots att vi stått där och fått hostande barn på oss? Eller varje dag gått till jobbet i rädsla av att bli smittade trots att mantrat i början var: ”Barn smittar inte.” Men visst våra lärarfack drev ändå igenom att vi skulle få 2000 kr för besväret, där det mesta gick upp i skatt…

    Så nej, medan andra gläds åt post-covid19 så känner jag bara, vem är jag efter denna pandemi? När jag letar nya yrken? Glädje? Nja, livet kommer vara mest förändrat på grund av vetskapen om att jag arbetar i Sveriges mest otacksammaste yrke.


  22. Ida skriver: 11 juni 2021 kl 14:08

    Jag måste erkänna att jag tycker pandemitiden har haft många fördelar.

    Min introverta sida har fått mycket space, t.ex. kunnat gå hem tidigt från en utemiddag när jag känt mig socialt dränerad, slippa kallprata med kollegor, mycket egentid med mera. Saker som jag mått bra av! Och kommer ta med mig.

    Sen är jag såklart otroligt tacksam för att jag fått behålla jobbet, har en sambo att dela vardagen med, och att ingen i min närhet drabbats hårt.


Dela på:
Laddar