Jag är på helspänn i varje vrå jag kikar. Är det där svartlim med asbest i? Måste vi sanera hela huset nu? Aha det var bara tjärad papp, phu. Hur ser det egentligen ut i källaren, på vinden i ladan och bakom köksskåpen som jag vill ta bort? Måste jag bredspackla alla väggar som har strukturtapet? Sätta upp spånskivor? Varför har förra ägarna sågat i fönsterfodret? Är det alltid så här mycket trafik? Många tankar snurrar i mitt huvud. Inte bara vad jag ska fynda för gullig blåvit tallrik på nästa loppis. Jag tänker på alla fönster som ska målas i år. På huset som ska målas var tionde år. På alla kostnader som kommer dyka upp. På ryktet som går i bygden att vi köpte huset för 5 miljoner. Vill inte känna mig lurad. Fast jag var ju aldrig här. Jag bara visste att för att inte dö måste jag göra något stort. Detta året får inte bli året då allt krossades. Det måste bli året då vi byggde upp det igen. Translation: About thoughts running through my mind about the new house.
