Jag står utanför det rödmålade staketet på den lilla gatan mellan parken och tågstationen. Man ser inte in utifrån, men jag har gått förbi här tusen gånger. Där inne står ett stort ståtligt träd i backen. På hösten skiftar det från grönt till gult till rött och rasslar i vinden. En gunga i rep sitter fastknuten på den tjockaste grenen. I springan mellan två plankor kan man kika in, och då ser man in lite grann. Men det är inga löv på trädet nu, det är februarikalt. Snart knoppar det, blommar vilt som kastanjerna utanför på vår gård, och sen kommer stora gröna blad som man kan bygga båtar av och leka med i vattenpölar. En liten pinne som man sticker in i en barkbit, och så det böjda bladet som segel. Jag tittar in, bortom trädet och bortom backen. Blir dimmig i blicken och sen ser jag allting klart. Mitt barn sitter på huk i galonisar och gummistövlar. Lutar sig över något mycket litet men viktigt och petar med fumliga fingertoppar. Jag öppnar den gnissliga grinden och går in. Löven rasslar och duggen klapprar på plåttaket till förskolan som gömmer sig där bakom planket. Så ser mitt barn mig. Tittar på det i handen, tittar på mig. Slänger bort den viktiga stenen och springer mot mig. Med snörvlig näsa, lockar i pannan, ett knäppe till galonisarna uppe och vantar fastspända i knipsor ur tjocktröjeärmarna. Mamma! Jag hukar mig ner, får en kram och känner en kall rödblossig kind mot min. Mitt barn som springer mot mig, som kramar mig och som möter mig efter en dag på förskolan. Det är min målbild. Det är det jag ska tänka på mitt i allt det jobbiga. Sen efter värkar, förlossning, gråtnätter och utmattning finns den där. Målbilden. Belöningen. Ps. På bilden har jag varit gravid i två veckor men vet ingenting. Morgonen efter testade jag mig. Ds. Translation: The picture I have in my mind that will help me get through all the pain in labour. My child running against me after a day at the kindergarten.
