Annons
Annons

Bilden av mig


 

thursday movie fun!

När jag var yngre ville jag jobba med teater. Jag älskar att stå på en scen, titta någon djupt in i ögonen och sno med mig den personen in i min värld. En fantasi jag bygger upp som ger intryck, dofter, smaker, berättelser. Jag ville förmedla känslorna jag fick av min favoritlåt, sekunderna efter ett hångel med någon ny, hur min första pojkväns parfym luktar och hur det känns när man tjugo år senare går förbi den på stan. Jag ville skriva och agera.
Därför blev det ganska naturligt att jag började jobba med tv och sen så småningom startade en blogg. Jag är kanske inte den mest politiska, verklighets-skitiga eller fuck you-iga bloggaren, men jag har min plats. Jag står för återbruk, fantasi, förlåtande och kärlek. Jag skriver gärna två rader om en vacker klänning, eller hundra om en dröm. Jag skriver trettio bildtexter under försiktigt redigerade bilder från en fest och punktlistor från min vardag. Jag platsar inte på catwalken, men fan vad jag älskar mode! Jag försöker få den här bloggen att bli så mycket jag som det går. Jag kämpar verkligen, jag lovar.

Därför blev jag så fruktansvärt jävla glad av all respons med min länkfria vecka. Jag kände liksom att något behövde hända. Här sitter jag på min sida av skärmen och kämpar, men var är ni någonstans?
Det är underbart att få höra era röster, vi är ju på samma sida, även om ni inte alltid bryr er, håller med eller orkar. Gör ni det vill jag höra er. Det är liksom kolen på min eld.

Sen ett tag tillbaka har brasan legat glödande. Näsan över vattenytan, nära att tappa luft.
Jag vill ju alltid prestera bra, göra rätt och inte se mina ord och bilder försvinna ut i en svart hål som slukar allt, men det har gått trögt.
Att blogga är väldigt utlämnande. Precis som att leda ett program.
Jag har fått långa kommentarer om hur jävla värdelös jag är, talanglös och på låtsas. Men de är inte det som gör ondast, även om det svider. Kraven på prestation ligger alltid där och gror. Varför har du inte rött läppstift på dig? säger en person med besviken blick som stöter på mig på en loppis.
Varför fotar du inte dig själv utan smink? säger en annan.

Det är inte lätt att vara lagom. Lagom sminkad, lagom sig själv, lagom glad, lagom ledsen. Lagom många bilder i ett inlägg, lagom personlig och lagom precis så som man förväntar sig och vill att jag ska vara just då. Så där härligt elsig. Med läppstift när man stöter på mig på stan, och så härligt osminkad och personlig på bloggen.
Det är inte lätt att räcka till.

Men det känns hoppfullt. Fantastiska ni, Clara, Sandra, Emma, Emily, Anna, Emelie och hela min bloggvärld ryter ifrån. Om alla kämpar tillsammans så vi kommer över kullen. Så det ska bli kul igen. Kul att läsa, kul att skriva. Inget mer näthat tack, inga mer trycka ner-kommentarer. Inga fler ”fast hon är ju jobbig och förtjänar det”-snack om stora provocerande bloggare, skämt-delningar och tjyvnyp. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste ta hand om varandra.

Nu vill jag skriva om det jag känner för, höra era röster.
Vi peppar varandra, ger kärlek och stöd. Det finns fler som du. Vi är många som älskar det skavda, det förlåtande. Det som gör att vi inte känner oss ovärdiga. Och även om vi kanske aldrig kommer träffas, bryr jag mig så himla mycket om er. Jag vill vara till lags. Men jag vill också vara mig själv. Ingen av oss är perfekt, det är det som gör oss så jävla underbara.

Untitled-22125131843
About not ever doing enough, dreaming about your comments, wanting to please and feeling stronger then ever about writing.

(3)
(0)
72 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons
Annons


Laddar