Idag har jag due date, BF, är beräknad att föda eller vad man nu vill kalla det. Det är alltså denna junitisdag som alla appar, min barnmorska och framför allt min kropp räknat fram som dagen vår bebis ska komma. Men. Jag har ju knappt haft en förvärk? Det finns inget i min kropp som skriker efter att föda, jag mår bra, är pigg och skrotar runt här hemma precis som vanligt. Enligt internet och säkrare källor (min barnmorska) finns det ju inget man kan göra för att sätta igång förlossningen rent vetenskapligt, så det är bara att vänta helt enkelt. Inatt drömde jag om gynundersökningar med besked om hur öppen jag var och vaknade superlycklig av att jag hade ont i magen men det visade sig vara gaser. Ja, ni hör ju. Mitt liv är så himla spännande och kul just nu.. Skämtåsido så är det väl nu de här jobbiga långsamma dagarna börjar. Nedräkningen är slut och jag ligger på plus. För varje dag blir vår bebis större, och varje dag närmar jag mig en igångsättning. Det vore så magiskt att få vakna mitt i natten med värkar, att mitt vatten gick eller någonting som min kropp liksom sköter själv. Vi har ju fått hjälpa till och vända den här bebisen rätt så egentligen känns det som att hjälpa den ut liksom följer den linjen. Vi får se hur det blir. Oavsett är vi bara två personer här på Hallandsgatan i max två veckor till iallafall. Det känns fint! Men vad i hela friden ska man underhålla sig med under tiden? Jag har bakat, städat, redigerat bilder, fikat, shoppat till bristningsgränsen. Allt är tvättat, bäddat, vikt och arrangerat. Frysen är full och jag är redo. Nu vill jag föda! Translation: Due date today! But not as much as a small pain.
