Nu fortsätter vi summeringen av min annorlunda sommar, här kan du läsa om juni om du vill. Den första juli var vår allra första heldag hemma som familj på tre. Det var totalt overkligt och varje sekund var stormande livsviktig och darrig. Allt var så himla läskigt. Han kunde ju dö om jag släppte honom med blicken. och det gick ju inte. Hans ögon tittade rakt in i mina, från första gången han slog upp de hasselnötsbruna gluggarna. Jag tänkte att han kommer alltid vara den här personen, och jag kommer känna igenom honom sen i detta, fastän han bara är några dagar gammal. Jag fick min tredagarsblues dag fem ungefär. För det var då jag var hemma, mjölken rann till och hormonerna gick ur kroppen. Jag grät så mycket att jag trodde att ögonen skulle ploppa ur. Mamma fick komma och torka mina tårar. Jag minns att jag upprepade orden "alla måste vara snälla" hundra gånger den dagen. Det var så viktigt att allt var mjukt fluff. Men sen gick det över och den vanliga oron kickade in. Den som följer en tills han tar studenten (och vidare). Jag gick med skakiga ben, och superhörsel, in till stan för att köpa amningsvänliga toppar. Tyckte att hela stan skrek och mullrade högt. Vid Hamngatan var det allra värst. Där byggde de om och i juli var det fullt av turister, så jag ringde Pontus och grät och visste inte hur jag skulle ta mig hem. Efter en vecka åt jag chevre, som jag längtat efter så mycket. Jag gjorde min bästa chevre chaud. och tog små promenader i mina nyinhandlade kläder. Stockholm hade inte fattat att jag fött barn och nästan dött känslomässigt och levde på som att inget hade hänt. Jag gick med världens värsta håll längs med Årstaviken och tog bussen hem. Men kämpade såklart på med fina kläder och utflykter, för sån är jag och kommer alltid att vara. Kan ej stå still, även om jag borde. Vi åkte till Vaxholm och åt lunch i Astrids trädgård. Promenerade med vagnen på Södermalm. och var till och med på en del dejter eftersom det var varmt och Lynn alltid sov så skönt i vagnen. Fast den här gången på Wood Stockholm vet jag att han inte fick ro och vi gick rundor med vagnen och jag hetsammade mellan varje rätt. Sexrättersmeny var det dessutom. Vi bestämde oss för att ta vara på sommaren fastän jag hade ont och var sliten känslomässigt och fysiskt och åka till landet. Det var både skönt och jobbigt. Jobbigt för att allt som inte är hemma är kämpigt med en liten bebis. Ingen dusch, små sängar etc. Men skönt för att vi hade noll måsten och distraktioner. Kunde bara vakna av fågelkvittret och öppna ett fönster så var sjön där. Vi bjöd över Magnus och Gustav som tog hand om maten och fisket så vi bara kunde njuta. plus få paus och skvaller från Gagnef. De lagade mat och diskade och tog hand om kvällen. Sen tillbringade vi några veckor helt själva på landet. Att Lynn ens varit så här liten och spenslig är svårt att förstå? Att det är jag som gött honom men min kropp sen dess är också bisarrt. Nu ser han ut så här i babysittern. Pontus och jag försökte ta hand om varandra på kvällarna när Lynn somnat. Med vin, chips, ostbågar, pussel och kaffe på verandan. och sen när jag kom in till stan igen träffade jag mina fina kompisar! Annaklara hade Greta i magen och allt var annorlunda. I slutet på juli åkte vi till Strängnäs och högsomrade oss med Pontus familj. Plus hundvalparna. och den 26 juli blev Lynn en månad gammal! Jag var fortfarande i en dimma dock. Hade inte förstått att det tar lika lång tid att repa sig som att vara gravid egentligen. Men ville verkligen att det skulle bli bra nu. Efter en förlossning som jagade mig i minnet. Nu ville jag framåt. och Pontus fanns där för mig i varje steg. En månad som föräldrar, kändes som en sekund och en livstid på samma gång. Juli 2016 var den sjukaste månaden i mitt liv hittills. Som att vara nerdrogad och uppåttjackad på samma gång. Totalt förlamad och samtidigt superhjältestark. Translation: July. My first month as a mother. With a crazy month indeed.
