Hej på er, det är fredag! Jag har en ny kofta som jag tänkte visa er. Jag köpte den på Beyond Retro's 50%-rea. Ni vet väl att de ska stänga ner sin butik på Åsögatan för att hyran blir för hög. Så himla sorgligt tycker jag, den gjorde ju hela Sofo och tog vintagen till Stockholm på riktigt när den öppnade 2006. Iaf. Nu säljer de ut hela affären och jag lyckades norpa en riktig vinterdröm för 179:-. Strass, pärlor, vit, mjuk och lagom kort. Älskar den lilla strasskragen, som ett smycke. Än så länge kan jag ju ha de flesta av mina lite större vintageklänningar, bara jag drar upp dem tillräckligt över magen. Och ja, den här 20-veckorsmagen alltså. En historia i sig. Jag har kompisar som är före mig som verkligen inte har mage på samma sätt. Men bebisarna är ju exakt lika stora i det här skedet, så oavsett om man som jag har en jättemage eller eller en liten är nog allt som det ska. Man ska ju inte jämföra sig egentligen, men man gör ju det lite ändå. Idag älskar jag min mage extra mycket för idag kände vi första sparken! Inget fladder, inga bubblor, inga fjäriljsvingar utan en rejäl spark! Jag låg i soffan imorse efter frukosten och vilade och det kändes som det gör när man är sådär supermegahungrig. Hela magen vänder sig ut och in och det blir liksom ett sug. Men det måste varit bebisen som vände sig och direkt efter det kom en superstark knuff. Jag sa åt Pontus att komma och lägga handen och då kom en till som han också kände! Allt det jag känns hittills har säkert också varit rörelser, men jag ropar sällan hej. Nu är det iaf något som jag kan identifiera. Känns supermysigt, ska fira med hemgjord pizza och På spåret ikväll. Det här inlägget skulle egentligen inte handla om vare sig min mage eller nya kofta utan om mitt hår. Jag håller nämligen på med ett projekt att försöka gå tillbaka till mitt naturliga hår efter 10 år av rödfärgningar och många år innan dess av platinablonderingar. Jag har inte haft min naturliga hårfärg sen högstadiet. I augusti blekte jag ju håret två gånger och tonade det med en nougatfärgad toning. Då såg jag ut så här: och sen när jag var klar, så här: Jag hade nougat/silverfärgad toning i varannan tvätt ungefär för att få bort det gula som ju dyker upp när man bleker håret. Speciellt när det varit rött så länge innan. Men nu låter jag alltså håret vara. När jag blev gravid tappade jag nästan halva kalufsen. Det där folk pratar om att man får tjockt och glansigt hår när man är gravid gällde tydligen inte mig. Nu har jag världens mest slitna hår, men tycker ändå om att det börjar bli långt. Jag har liksom accepterat att jag aldrig kommer bli en sån där schampooreklam, men funderar nu på att börja klippa av mig längderna för att till slut hamna med enbart mitt eget hår! Just nu är min utväxt ca 15 cm lång, så ett bra tag är det ju kvar. Men vad tycker ni, ska jag klippa av? Ska jag tona det så det går ihop med längderna bättre eller gör det liksom inget att jag befinner mig i en mellanfas nu med utväxt och lite gult hår? Jag använder hårinpackning ofta och har massa annat gött i för att bygga upp styrkan. Men januarisverige är inte nådigt. Ja, det var mina hårtankar iallafall! Och magtankar, och nya kofta! Translation: I felt the first kicks today! So weird and amazing! Pontus felt them too. Also, here's my new vintage cardigan from Beyond Retro. And I'm letting my natural hair grow out, let's se how that story ends.
