Annons
Annons

Hur man klarar något som är svårt


 

31489761695_dd617b570e_k

Ibland tänker jag:

Vad i hela friden har jag varit med om? Hur klarade jag det? Hur gick det ens till att inte bara dö av paniken? Av rädslorna och ångesten?

För det är något många säger. Jag fattar inte hur du klarade det? Med en 6-månaders bebis och helt ny som mamma.
Ja. Inte jag heller. Jag fattar ingenting.

För ett par månader sedan var allt som vanligt. Sen blev det total kaos och livet var så skört. Nu är det som vanligt igen.
Fast ändå inte. Det dimper fortfarande ner kuvert från Karolinska i min brevlåda ibland och då knyter sig magen. Vad står där i? Jag är så van vid att få fruktansvärda besked. Hemska besked efter varandra. Läkare som allra mest är rädd för att man ska vara rädd och därför inte säger någonting.
Tänk om jag hade fått känna att jag faktiskt hängde med på resan. Att det inte var sjukdomen som styrde utan vi tillsammans? Men det jag kände allra mest var att det här vet vi inte hur det slutar. Vi kan inte säga till dig att du inte kommer dö. Vi kan inte säga till dig om din son kommer minnas dig eller inte. Vi vet ingenting. Vi vet ingenting förrän vi har kollat varenda millimeter av din kropp under ett mikroskop. Vi springer efter detta. Det är inte vi som leder.

Och så vips var jag där vid det tillfället då vi hunnit ikapp det. När det var vi som styrde och kunde göra beslut. Då var det bara att mobiliserna alla jag älskar och hålla i mig. Våga gå igenom operationer, acceptera saker jag knappt ville tänka på och längta tills jag var på andra sidan.

Nu är jag där. Nu kan jag somna utan att ta hjälp eller hyperventilera. Jag nattar min bebis, jag lyfter på duntäcket, puffar upp kudden och släcker lampan. Sen minns jag inte mer, för jag är inte rädd. Jag bara somnar.

Hur klarade jag det? Det är rätt enkelt. Dagarna gick. Min familj, Pontus och Lynn fanns nära. Det var det enda.

Sen finns ju de svindlande tankarna kvar. Tänk om vi inte hade hunnit få Lynn. Tänk om jag inte självmant hade bett om ett cellprov vid återkontrollen efter min förlossning. Tänk om jag hade gått oftare och testat mig, typ varje år. Tänk om jag vaccinerat mig. Tänk om den suttit någon cm längre ner så man hade kunnat behålla livmodern. Tänk om jag bott i ett annat land. Tänk om det var Lynn som var sjuk. Tänk om.

Det finns så mycket som hade kunnat vara annorlunda. Men hur mitt livs resa blir vet jag ju inte förrän jag ser tillbaka på det alltihop. Det jag vet nu är att jag klarar vad som helst. Jag vet att jag älskar min familj och att jag inte tänker slösa en minut mer på skit i mitt liv. Jag vet att det är upp till mig mycket här i livet, men i slutändan bor jag någonstans där de flesta har en bra chans. Jag vet också att jag är så himla lyckligt lottad person, trots detta. Jag har så mycket. Jag har allt. Allt som det var meningen. Vad det är vet jag sen. Just nu har jag allt detta, och det är fasiken ett hundra procent.

Det som stod i kuvertet var en kallelse. Min första av många. Jag ska nämligen tillbaka till Karolinska i fem år. Sen är jag frisk. Fast jag kommer alltid ha detta med mig. Det mest intensiva året av mitt liv. Som jag klarade. Inte själv. Med en himla massa hjälp. Men dag för dag tog jag mig igenom det och jag lever. Och njuter. Känner allt det där jag lovade mig själv att jag skulle känna om jag fick leva.

Translation: How I managed to go through this.

(21)
(0)
26 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar