När jag var liten hälsade jag ofta på hemma hos mormor. Med flärdfulla föräldrar som gärna åkte till New York för att titta på Andy Warhols begravning och hänga med the Velvet Underground var det bara att säga okejrå och låta mormor skämma bort en en vecka eller två ibland. Hemma hos mormor var det kul att rota i lådorna. Hon hade fulla byråer med sidenscarfs som min lillebror och jag klädde in en framför sporten-sovande morfar i och fotade med mormors kamera. Det fanns halsband, smycken och andra juveler som blev skatter på vår rövarresa mellan köket och vardagsrummet. En annan sak jag minns väldigt stark var de olika skålarna med godis i. De stod där och lockade i varje hylla. Tjocka glas med virvlar som fylldes med bridgeblanding och kolabönor. Vi fick ta, och så blev mormor nöjd med att få kram och "världens bästa mormor"-komplimanger. Nu när jag tänker på det där med godisskålarna förstår jag att det inte handlade så mycket om grejen att ha nåt i skålarna som att få en kletig hård kram från ett barnbarn. Små lockbeten runt om i lägenheten som vips genererade lite kärlek och kläm. Hemma hos mig finns inget godis. En aluminiumprasslig chokladkaka i 70% klassen ligger och skräpar på soffbordet, that's it. Däremot har jag mina egna små karameller utplacerade överallt. Längs med väggarna hänger klänningar i syrliga gula, söta rosa och salta svarta färger och lockar till fest. Jag kan snabbt svida om och svänga in i min supermankostym redo för party. När som helst ger jag mig själv en liten kram med vintageklänningar från väggen och om jag får feeling åker de på. Jag tror mina klänningsprydda väggar är lite som mormors godisskålar. Det kan behövas något där hemma, lite i var ögonvrå, som ger den där härliga känslan, kramen, vi alla behöver då och då! En liten text jag skrev i stekande Rivierahetta förra året när Sandra och jag var på skrivarresa. Nu när vi flyttar blir det nog inte massa klänningar på väggarna, det är dags att gå vidare. Men jag har en annan idé. Vad får ni se snart! About why I hang my dresses on the wall.
