Nu börjar en underbar tid för fina blommor. Jag älskar ju att ha stora vilda buketter hemma, och så här innan våren riktigt slagit ut är jag som mest i behov av gnissliga tulpaner och grönskande kvistar. Den här buketten är en mix av en rest jag köpt på Christoffers blommor och några snittblommor Gustav kom hit med när vi hade Mellokväll i lördags. Han brukar kika på min Instagram och se vad jag har för blommor hemma och köpa kompletterande på blomsteraffären som ska passa, som ett riktigt proffs! Man vill ju att blombuketten ska vara som en form av surdeg som bara förändras och aldrig byts ut, bara sakta blir till någonting annat. På bordet nu har jag två stora buketter. Solen lyser in och ger rummet tydliga kontraster. Förutom blomstersug får jag flyttsug så här års. Scrollar igenom Hemnet men hittar inget som jag är lika kär i som vår lägenhet. Men när jag ser den så vet jag. Så är det alltid för mig. Pang bom vet jag att det är rätt. Jag har inte så mycket annat att berätta denna måndag. Vi tar det lugnt hemma och jag repar mig fortfarande. Imorgon är det Alla hjärtans dag. Livet går vidare i sakta och extremt snabb takt. Just nu är det oförståeligt allting eftersom det gått så fort. Allt har förändrats på ett par månader men samtidigt är det precis lika dant. Vi får bygga om vår framtid lite, men drömmarna finns kvar. Jag har lärt mig så sinnessjukt mycket de här veckorna. Framför allt har jag lärt mig att leva prick nu och vara tacksam för det jag har. Intressant att så mycket hemskt kan hända och att jag ändå kan vakna lycklig ibland. Som att ju värre det blir för mig desto mer tacksam blir jag. När jag hade allt ville jag bara ha mer. Nu vet jag att det kan bli hur som helst, och jag tänker inte slösa en sekund på att längta efter något annat. Det kommer vara så självklart och fint sen allting när jag tittar tillbaka på den sen. Vår resa. Inte som jag trodde, men lika verklig och viktig ändå. Translation: Some flowers and some thoughts.
