Jag fick en önskan att skriva lite om amning och visst kan jag göra det! Dock har jag ju varit förälder i lite mer än två veckor, så några råd har jag svårt att ge. Men jag kan berätta hur vi gör och hur det funkar för oss. Min inställning till amning var från början att det skulle vara någonting svårt. Väldigt många av poddarna jag lyssnade på tog upp amning som något krångligt, i böckerna stod det om rätt och fel tag och jag fick höra många skräckhistorier om såriga bröstvårtor och mjölkstockning. Men jag hade ändå ingen större plan på hur vi skulle göra, gick faktiskt ingen amningskurs och läste bara det som stod i böckerna generellt. För hur planerar man och förbereder sig på något man aldrig tidigare gjort? Dessutom utan bebis? Jag visste iallafall att om det kom mjölk (för inte ens det vet man ju, jag hade iallafall ingen aning om något) så ville jag amma. Men inte till vilket pris som helst. Tydligen finns det mycket åsikter kring amning. Det hörde jag inte minst i de här poddarna jag lyssnade på. Det är så himla mycket bättre för barnet att få bröstmjölk än ersättning, och det är så himla smärtsamt att amma och absolut inte värt det. Hit och dit. Det där med amning verkar vara en komplicerad sak. En vattendelare. För att inte tala om hur rädda många insatta verkar vara för att det ammas för lite. Och när vi ändå är på amningsfrågan, det sjuka i att en del personer tydligen tycker att det är olämpligt att andra matar sina barn bland folk!? Ja. Sjukt. Frågan är komplicerad och går att prata om i timmar. Därför såg jag det lite som ett svart hål jag inte vågade dyka in i. Jag ville föda mitt barn och se vad som hände, möta problemen och känslorna när de kom. Så som jag är mest. Jag köpte uppsamlingskoppar och bröstvårtskräm på apoteket, fick en amningsnapp av en kompis och sen hoppades jag på det bästa. När Lynn föddes letade han sig upp för bröstet direkt. Han började snutta och jag lät honom. Gjorde inte så mycket för att det skulle bli rätt, utan lät honom sköta det mesta själv. När vi sen blev förflyttade till BB frågade jag om råd. Då fick jag höra att man ska klämma ihop bröstvårtan (vårtgården mest då) och hjälpa in den i bebisens mun. Att bröstvårtan ska upp i gommen också då sugreflexen sitter där och att bebisens huvud ska vara lite uppåtlutad (för så dricker ju även vi!) för att de ska komma åt bättre. Jag ammade på mest hela dagarna i början. Gjorde nog de flesta misstag där på BB. Lät tex Lynn suga längst ut på bröstvårtan ett bra tag en gång innan jag insåg att man bör dra ut den och levde med sårig bröstvårta i en vecka. Fast jag ammade även på det bröstet och nu är det helt läkt och gör inte ont alls. Jag kan vakna med läckande bröst, pumpar ut den första mjölken ibland för det har Pontus googlat att man kan göra om man har mycket mjölkproduktion. Den mjölken ska tydligen vara hög på laktos och kan ge lite extra ont i magen nämligen, men jag märker inte så stor skillnad. Efter två veckor lärde vi honom ta napp också. Någon frågade varför jag inte använder naturgumminappen som jag köpte innan och det enkla svaret är för att den är för tung för honom och ramlar ur munnen på en gång. Men att ha introducerat napp var ett genidrag. Han suger helst hela tiden, har gått upp massa i vikt och sover bra med den. Jag skulle nog säga att min generella inställning till det mesta är att testa mig fram, se vad han vill och följa honom. Sen vill jag ju göra det så lätt för mig som möjligt också, fast inte på hans bekostnad såklart. Att utforska Lynn är min heltidssyssla nu. Jag vill lära mig honom och hans vilja och behov. På dagarna äter han varje timme om han är vaken, och på nätterna ammar jag honom kanske två till fem gånger. Men jag har inget system. Jag bara lyssnar på vad han vill och än så länge känns det bra. Vi får se, allt ändrar sig ju hela tiden med bebis. Puss. Translation: I got a question about breast feeding, and here's my answer!
