Det är fredag och solen skiner! Bättre än så här kan det väl knappt vara? Jo, för under den sminkade ytan döljer sig ett förkylnigsvrak som sovit i 12 timmar i sträck. Jag somnade alltså klockan 20.00 igår kväll och vaknade när klockan ringde kl 08.00 för att springa och filma. Det är verkligen speciellt att jobba med tv och inte kunna vara sjuk. För om den här dagen inte filmas nu, måste den göras nästa vecka och där är det redan fullt. Så jag tar två alvedon, dricker en stark kopp kaffe och täcker näsan med concealerpenna. Tänk vad extra synd man tycker om sig själv när man är gravid och sjuk. Som att man verkligen borde ligga och vila. Nu är jag i vecka 28 och har klivit in i den sista trimetern. Enligt alla appar är det nu snart det börjar bli jobbigt igen. De flesta säger ju att första trimetern är knepig, andra underbar och sista knepig igen. Det är väl att hårdra det, men jag som haft en väldigt komplikationsfri graviditet hittills kan ju hålla med. All oro som fanns de första 15 veckorna (för missfall, blödningar, hormonsvall, illamående etc) försvann för mig iom rutinultraljudet och sen dess har jag mått prima. Det allra bästa är ju sparkarna, eller vändningarna som pågår nu. Pontus och jag ligger och gapar i sängen när vi tittar på min mage. Det ser helt sinnessjukt ut, hela magen vrider sig och det känns som att alla inre organ byter plats. Bebisen är ju stor nu, över ett kilo, men har fortfarande lite plats att röra sig. Snart lägger den sig väl med huvudet nedåt och då blir det mest sparkar i revbenen. Kanske är det en del av det där jobbiga i sista trimetern. Jag fick frågan av min barnmorska om jag var orolig för förlossningen. Det är jag inte. Inte för min egen del. Alltså jag litar på min kropp och hoppas att den hjälper mig att föda. Sen så litar jag på barnmorskorna också. Fast vården är jag lite rädd för. Nu när BB Sophia stänger också ska ju 900 till föda på SÖS där jag tänkt föda och där brukar det vara fullt som det är. Man får väl typ ringa in vid första känningen och kedja fast sig i ett rum för att slippa föda i en taxi på väg till Södertälje. Jag vill liksom slippa den extra oron att inte veta vart jag får åka, om det finns plats för mig och att de vill ta emot mig. Det verkar så jobbigt att behöva övertala massa människor att man har ont, få höra att man ska ta två alvedon (eh det gör ju jag nu när jag bara ska gå och jobba med förkylning, hur ska det kunna hjälpa mig i värkarbetet?) och om man kanske kan stanna hemma ett tag till. Det är så konstigt att förlossningsvården i ett rikt land som detta är så knasigt uppstyrd. Jag antar att det är den hätska privatiseringen av det hela som föll ihop och nu får vi betala. Tacka vet jag bra och trygg förlossningsvård, för alla. Även oss som föder i Stockholm på sommaren. Translation: Some thoughts in week 28, and also I have a huge cold.
