Annons
Annons

Två grejer jag lärt mig


 

31921171874_21ae1c49d7_b

På den här korta tiden som jag varit med om allt detta har jag redan insett att jag lärt mig två stora saker. Det har bara pågått i ett par månader, en höst och en vinter, men jag har redan förstått sånt jag inte förstod förut. Om mig själv, inte om världen.

Annons

Först så har jag alltid varit extremt dålig på att vänta. Jag är superotålig och hatar när det går långsamt. Kommer jag på en idé vill jag att den ska gå att genomföra helst igår. Hittar jag en kille jag gillar vill jag bli ihop nu, en lägenhet jag vill bo i ska nycklarna redan ligga på bordet och att vänta på svar, ja det är det värsta jag vet. Under tiden hinner nämligen min fantasi koka ihop en miljard scenarior och egna svar. Min otålighet stressar mig, får mig att missa det som finns bredvid eftersom jag bara tittar framåt och gör mig orolig. Det finns bra saker med den också såklart, men mestadels dåliga skulle jag ändå summera det som. Speciellt i såna här lägen.

Men nu i detta har jag verkligen fått lära mig att vänta. Vänta på svar. Vänta på svar om jag ska dö eller leva. Vänta på fler svar. Vänta på telefonsamtal. Vänta på taxibilar som ska komma som ska ta mig till sjukhuset där jag kommer få fler svar. Vänta på operationstid. Vänta. Och när man tvingas till något lär man sig hantera det.

Att lära sig att vänta är också att lära sig att vara i nuet. Det är en klyscha, men precis som alla klyschor är den sann så fort man förstår den och upplever den. Att leva i nuet är det enda som funkar. Att försvinna iväg i tankar och fantasier går inte. Det krossar en. På ett sätt hade jag förberett mig innan jag lärde mig att vänta. Visste att något var fel och tog ut förluster i förskott. Det gjorde att jag inte tog svaren jag fick så hårt som jag kanske skulle gjort annars. Men efter otaliga väntan har jag helt enkelt lärt mig hantera hur det känns. Det är bara att lägga stressen åt sidan och leva på ändå. Göra livet så fint som det går. Det borde ju såklart gälla alla, men man kan inte se något när man inte måste. Och det är ju skönt ändå.

Jag har vänner som går igenom massa jobbiga saker. Det är en grej man ser när man har det svårt, att man inte är ensam. Så fort man stannar upp och lyssnar på sina vänner och bekanta visar det sig att de också går igenom skit. När jag mår bra och kör på är jag verkligen inte en lika bra kompis. Jag är mer egocentrerad, lockad av snabba kickar och rastlös. Nu i detta har jag lyckats ta mina vänner och deras problem till mig. Jag förstår och kan sätta mig in i känslan av sorg, oro och längtan. Innan var allt mest ord. Nu fattar jag verkligen. Kanske har det med mig att göra? Andra människor kan säkert redan detta. Kanske jag är en sån som måste gå igenom skam och drömmar som Håkan säger, som måste dö några gånger innan jag kan leva.

Den andra jag lärt mig är att det är att inte ta allting till mig. Jag har alltid varit extremt bräcklig och mottaglig för kritik, känt in stämningar i rum och tagit allt personligt. Jag har aldrig haft en sköld och alltid brytt mig väldigt mycket om vad andra tycker och vad de gör påverkar direkt mitt mående.
Nu går inte det längre.
Jag har lärt mig att mitt mående är helt upp till mig. Jag måste bestämma mig för hur jag ska ha det, för andra människor kommer, även om de menar väl, alltid ha förmågan att putta ner en från den bra platsen man lyckats bygga upp och befinna sig på för stunden. Det är så skört. Snälla råd och varma tips döljer de läskigaste parenteser. Sånt som avsändaren kanske inte ens tänkte på eller lägger vikt vid är det som om och om igen snurrar i mitt huvud.
Därför är det upp till mig. Och det är såklart något jag är stolt över att jag kan och glad att jag lyckats med, ibland. Förmågan att rationalisera över psyket.
Jag kan inte bli ledsen eller krossad varje dag. Det går helt enkelt inte. Jag måste ha makten över mitt eget mående och det har jag nu, iallafall mer än förut.

Men en sak inser jag också såklart. Att jag är precis samma person. Trots detta är jag jag. Hur mycket jag än är med om, lär mig, förstår och tänker om finns det trots det alltid en kärna av jag där inne som inte kan förändras. Tex så skriver jag den här texten om vad jag lärt mig och det har bara gått tre veckor sen jag opererade mig och inte ens en hel vecka sen jag fick reda på att jag var färdigbehandlad och klar. Ja. Vad ska man säga. Haha. Brist på tänkande och analys är det iallafall inte just nu. Men inte heller brist på njut och att leva i stunden. För det har jag lärt mig. Sån är jag. Också.

Andra saker jag lärt mig:

– Vem bryr sig om några hudbristningar på magen nu när jag har fem coola ärr där som också berättar en historia om mitt liv. Min mage alltså, vilken kämpe!

– Hur man tar Fragminsprutor i låret utan att det gör ont

– Jag ska unna mig och drömma, det är lika bra att bara köra nununu

– Pontus och jag är ett jävla pang-par och mästarteam, fast det visste jag iofs innan <3.

Translation: A text about things I have learned so far in this journey of hospital visits and fear.

(6)
(1)
27 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar