Annons
Annons

Varför vissa kommentarer gör så ont


 

16901838999_c7277eac33_k

9255151541_cab1b7f583_b

16525958180_71b7814283_k

Jag har funderat en del kring det där med kommentarer. Redan innan jag blev med barn visste jag ju att det här kommer bli en kämpig tid. Pontus påminde mig också här om dagen att för typ ett år sedan sa jag till honom att när jag blir gravid, ja då slutar jag blogga. Så känns det inte alls nu, jag har till och med mer lust och saker att skriva om, men det är ändå en beskrivning på hur utelämnad jag visste att jag skulle vara som bloggare och mamma to be.

Om jag tänker på kommentarer generellt så har jag lärt mig så himla mycket under de 8 åren jag bloggat. I början var det helt outhärdligt när det kom något som kändes i hjärtat eller sved, men med åren har jag lärt mig att om jag säger det högt, typ berättar för en kompis eller Pontus så känns det bättre. Om jag skriver ett inlägg om det och luftar mig här känns det också bra. Vissa kommentarer har jag lärt mig att helt välja bort. De kan jag till och med skratta lite åt ibland. Jag minns en som handlade om att min julgran var den fulaste någon sett tex, haha. Man får ju tycka vad man vill.
Men så ibland dyker det upp en i skörden som liksom sticker ut. Som jag ligger och grubblar över och inte kan släppa själv. Jag skriver imaginära blogginlägg och svar på kommentaren i huvudet när jag ska somna och bearbetar det uppenbarligen. När jag har gjort det känns det bättre, men ibland måste jag liksom fundera lite extra på varför just den satt kvar.

De kommentarer som bara är kritik har jag faktiskt lärt mig ta. Jag har alltid varit riktigt dålig på att höra att jag har gjort något dåligt. Alltså det tycker såklart ingen är kul men jag har liksom reagerat som ett barn gör även ganska högt upp i åldern. Fått panik, gråtit och behöver försonas efteråt. Men det är något som jag lärt mig i terapin, att ja, så blir det om man inte får lära sig sånt när man är liten. Och nu kan jag läsa kommentarer om att jag nog inte borde prata om graviditeten som ”man” utan som ”jag” för att det är jobbigt att höra mig generalisera tex. Sånt skulle få mig att känna mig som en total failure förut. Men det är ju såklart bättre så självklart gör jag det i framtiden då.

Men så finns det de där kommentarerna som jag nu insett varför de stannar kvar. De är nämligen min inre röst. Det är som att min sämsta och mest självkritiska sida har loggat in och lämnat en kommentar. Elsa 10 år skriver.

De sidorna hos mig själv som jag glömmer bort att jag har, blir påmind om och sen skäms oerhört över. För mig är det mest min förmåga att köra över, ta plats, vara egoistisk och inte ödmjuk. Alltså att sväva iväg och liksom glömma bort min plats. När jag sen blir påmind om den är det som att jag sitter där igen i korridoren utanför vårt klassrum i femman och får höra av min lärare under ett allvarligt samtal att mina bästisar inte vill vara bästisar med mig längre för jag tar för mycket plats, kräver för mycket uppmärksamhet och de vill vara själva ibland. Skammen. Att jag liksom missat att känna in, backa och klara mig själv utan bekräftelse från andra.

”Det är lite roligt hur du försöker leka höggravid fast du precis bara passerat hälften av graviditeten.”

Detta till exempel, är precis en sån kommentar. En knäpp på näsan, ett uppvaknande och sen skammen. Jag tror att jag är något, och jag har missat att alla ser rakt igenom mig.

Förlåt för psykologiranting så här på lördagseftermiddagen, men ibland måste en person bara skriva av sig allt det där som bubblar när man egentligen borde sova. Hur man är skapt, vad man måste lära sig, bli starkare och lyckas vifta bort som skit, eller helt tvärt om verkligen lyssna på och gå med.

Translation: My little self hating voice, and when it comes in the shape of blog comments.

(24)
(1)
Kommentera | Translate
 

Annons
Annons
Annons


Laddar