I år är det tio år sedan jag fick livmoderhalscancer. Det känns som en evighet sen och samtidigt är det något som har präglat hela mitt liv sen dess. Jag vill inte rangordna sjukdom och öden, för det går såklart inte att jämföra då någon alltid har det tuffare, men just livmoderhalscancer är en sån lurig jäkel eftersom det påverkar en på flera vis. Förutom det uppenbara att jag var rädd för att dö så blev jag också av med min livmoder och chansen att få fler barn. Jag har skrivit om det förut, hur det känns att det blev bara ett barn. Jag önskar att jag hade kunnat säga till den förstörda jag för tio år sedan att inte gråta, inte vara orolig, det kommer ordna sig till slut! Men det var helt omöjligt för mig att förstå då. Jag var förkrossad. Det organet jag mest av allt ville ha kvar tog de från mig. Pirret av att se på stickan, aldrig mer, känslan av att putta barnvagn, aldrig mer, mäktigheten av att ha en mage, aldrig mer. Den största insikten jag fått under de här tio åren är att livet inte är en beställning och tittar jag runtomkring mig på de som gjort en tydlig livsplan och faktiskt har möjlighet att göra det de vill och planerar så är inte de lyckligare än någon annan för det. Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Vissa saker tror man ska kännas på ett sätt och så blir det helt annorlunda. Man kan förstås försöka rikta sig åt det hållet man önskar gå. Jag drömde om en familj, gärna stor och bullrig. Som var allt det där jag saknade hemma hos oss som liten och allt det där jag älskade att vi hade. Gemenskap och sammanhang, alltid någon att vara med, alltid vara sedd, upptagen, i rörelse. Nu är vi tre och en tax och jag känner att fastän vi är en liten familj är den 100% för mig. Det var ju det här jag föreställde mig, men jag trodde att det skulle se ut på ett annat sätt. Vilken dålig fantasi jag hade.Jag vet att många som läser här är ledsna för att de stannat vid ett barn ofrivilligt och till er vill jag säga, det är en helt underbar uppställning. Det är fint och kärleksfullt, och roligt. Jag är tacksam varje dag för mina killar och känner mig trygg med vem jag kommer bli sen när Lynn flyttar hemifrån. Då kommer jag bara fortsätta den resa jag påbörjade för tio år sedan när de tog min livmoder men lät mig leva. För man är inte bara mamma för att man är det. Familjelivet är inte heller bara småbarnsåren. Livet är så kort och viktigt och roligt och fint. En familj ser ut på tusen sätt. Jag trodde att jag ville ha en stor kärnfamilj, så var det en liten familj och bonussläkt som var perfekt för mig. Vem vet egentligen vad den önskar, förrän det ruskas om och öppnas nya dörrar man inte var förberedd på. Acceptans gör att även det sorgligaste hittar sin fina plats i hjärtat. Det finns så tydliga ideal, de gör ingen gott tror jag. En magisk trädgård går inte att föreställa sig, den visar sig bakom dolda portaler.Jag minns när Lynn var strax under ett år och jag var som ledsnast över att det här aldrig skulle komma tillbaka. Att han blev en dag äldre varje dag och jag gled längre och längre ifrån känslan av min lyckligaste stund och mening. Men det var skönt att bara vara i nuet också. Ta tillvara på allt. Ha honom i mitt knä och se när han smackade och jollrade och tittade in i mina ögon. Så känner jag nu, tio år senare, fortfarande varje stilla vardagsmorgon. Fast Pontus sover bredvid mig och Lynn i sitt eget rum. Jag schabblade inte bort det tänker jag då, vi gjorde något fint av det vi fick.
