Annons
Annons

 

Amningsstatusen


Jag fick en fråga om jag fortfarande ammar, och svaret på det är ja.
Det är så himla intressant hur min bild på amning har förändrats sen jag var gravid och sen jag hade en nyfödd. Då handlade det så himla mycket om att få det att funka, härda ut smärtan och kämpa på. Ligga i soffan och titta på oändliga avsnitt Poirot och bara ammaamma.

Nu när jag väl fått igång en fungerande amning så handlar det hela om hur man slutar? Hur i hela friden? För Lynn vill inget hellre än att amma. Han vill amma hela nätterna, på morgonen, snutta när vi ses efter förskolan, nattas genom amning. Han har absolut inga planer på att sluta och vid varje litet försök från min sida är detta väldigt tydligt. Han älskar det helt enkelt.

För mig är amningen inget större problem. Lynn är en glad unge som får allt han vill och behöver. Han gnäller aldrig och är nästan aldrig missnöjd. Ruckar jag på amningen har vi ett helt annat barn. Då handlar det om att fösa bort honom från mig hela tiden, och det gör så himla ont. Men. Det måste ju sluta någon gång? Han är snart 16 månader, har strl 86 i kläder och det blir helt enkelt mer kämpigt. Som igår på väg till sjukhuset. Vi tar alltid bussen och det är en rätt lång väg. Lynn har inte lyckats somna för sin lunchnap, kanske för att vi är lite oroliga på väg till en läskig grej. På bussen vill han ammas till söms. Jag tycker att det är jobbigt att dra fram båda (han vägrar ett, måste få variera sig och jobba på båda varannan snutt, pust) brösten och sitta där med mitt stora barn på en trång buss och amma honom till sömns. Det är ju ingen annans business, men till och med mina vänner och familj skrattar till när man nämner hans amning. Inte hånfullt, men nästan alla jag mött tycker att det är knäppt att ha ett barn som tar fram brösten själv, förser sig och kanske till och med (håll i er) står upp och ammar! Det är liksom inte gulligt längre, jag är ”ägd”.

Jag funderar en del på det här. Jag är ingen amningskämpe, jag är en helt vanlig mamma som tycker om att vara nära min unge. Jag vill jobba, har honom på förskola men föredrar en god natts sömn med lite ryggont framför en kämpig avvänjning av ett barn som uppenbarligen äääääälskar att amma.

Det finns en så tydlig bild av amning. Till och med de som intalar sig själva att de inte kan förstå hur man någonsin kan vara emot att någon ammar offentligt, tycker nog att det är gränsfall när Lynn vill ammas. Han är ju så stor etc. Dubbelmoral på något sätt.

Där sitter jag med mitt ledsna barn på väg till sjukhuset och vill bara så gärna att han ska få sova. Jag tar fram brösten, måste ju. Eller? Hur känner du som läser. Finns det gränsfall där man inte längre är för offentlig amning? Finns det en plats och åldersgräns?

Iallafall. Min plan är att kanske sluta nattamma snart. I december åker ju jag till Paris i två nätter och då kanske Pontus lyckas hitta något som funkar som substitut? Han kastar ju allt vad flaska heter i marken. Vill inte se det. Napp och snutte går helt bort. Det är bara förflyttning och ipaden eller sjunga som funkar, en stund. Efter en timme är han påt igen.

Sen är vi ju två om amningen. Jag har ju hört att man måste hålla ut i alla fall tre nätter för att sluta. Men kan man göra det utan att ha något hjälpmedel?

Det är mitt svar. Ja, vi ammar fortfarande. Men för varje dag känns det kämpigare. Kanske inte för mig och honom, men för att vi snart går över gränsen av vad som anses normalt. Och det är lätt att säga att så är det inte, eller inte borde vara. Men så är det. Jag känner det i hela kroppen på bussen. Snart är vi inte mamma och barn längre, snart är vi amningsaktivister.

(0)
(0)

3 kommentarer | Translate
 


Annons

Annons

 

En dag på Nordiska museet


Hej! Jag har en sån himla bra känsla i magen. Igår var jag på mitt vanliga kvartalsåterbesök på Karolinska och inför dem mår jag inte alls bra. Jag får skylla på det i min frånvaro i #metoo-kampanjen (som jag självklart står bakom, me too ofc).

Det gick iallafall bra och snart är det ett år sedan. Det är de två första åren som har störst risk så ett år till och sen blir allt jobbigt mer sällan.

Att vara tillbaka på Karolinska, se tjejer i min ålder rullas ut från cellgiftbehandling i rullstol med kräkpåse i handen drabbar mig så oerhört. Jag får svindel.

Men att få gå därifrån med besked att allt ser superbra ut och att det bara är för mig att fortsätta leva. Det är det bästa besked man kan få. Jag lever tre månader i taget. Och idag är dagen där allt är mest på topp. Sen dimper en ny kallelse ner i brevlådan och klumpen i magen kommer tillbaka. Men nu ska jag njuta av den här känslan. Låta pirret inför helgen ta tag i mig, krama min unge, kyssa min man, ta ett glas vin, köpa mig nåt fint. Ja, bara vara så jäkla lycklig över att jag hade sån tur, och att allt gick bra!

Vi kastar oss tillbaka ett par dagar till i tisdags när jag hade ett spännande jobb på Nordiska museet.

Men allt började på Östermalm. Hur mörkt var det i tisdags morse förresten? Jag skulle vara på Sibyllegatan klockan nio och fumlade runt i mörkret. Vi hade iallafall ett möte i lägenheten där vi ska spela in julavsnittet till Äntligen hemma. Jag var där med min inredningsass och inslagsproducent och tittade på matsalen som jag ska pynta. Det blir fint!

Vid tio hoppade jag in i en taxi och åkte till Nordiska museet. Det började ljusna!

Tänk att Nordiska skulle vara fyra gånger så stort och att typ detta skulle vara borggården. Men dåvarande kungen sa nej. Inget får vara större än slottet ju!

Jag skulle fotas och filmas inför en utställning om 50-talet som kommer dit senare i höst. Det är jag, modeproffset Marina Kereklidou och författaren Kristina Sandberg som kommer dela med oss av våra tankar kring 50-talet och 50-talet idag, på våra egna vis. Men mer om detta när det närmar sig!

Det var Emma Aspelin som frågat om jag vill vara med. Våra vägar alltså, de möts ofta. Hon har varit inredare på Äntligen Hemma, var den som tog in mig på ELLE och dessutom har hon hus på Gotland och driver Instagramkontot Gotlandstips tillsammans med Husligheter-Maria.

Att få vara i gamla ateljén i Nordiska, sån dröm! Vill bo här, inreda extremt franskt och sova på en divan i sidenmorgonrock. Här skruvar jag även upp korken på vad jag tror är en grön juice men som egentligen är en limeläsk och gör en stor fläck på min klänning, hehe. Mitt i inspelningen. Men vi löste det, som man gör.

Jag intervjuades och filmades och fotades.

Sen åt vi lunch och gick på liten rundvandring i huset hela teamet. Här på en av de gamla vädringsbalkongerna med utsikt över hela Djurgården.

Detta stället! Över stora hallen ligger detta utrymmet, och här förvaras nordens största samling av nedmonterade kakelugnar!

Vill montera upp dem allihop och ställa i mitt Gotlandshus, hehe.

Spatserar lite.

Wowar.

Men poserar i smyg. Så bra ljus här!

Efter jobbet träffade jag P på söder. Det här lilla huset önskar jag mig i julklapp sa han. Äh du fick en klocka i fjol så det blir inget sa jag.

Vi gick till förskolan och hade utvecklingssamtal om Lynns inskolning. Allt var toppen sa de! Blev så glad av detta, att han trivs. Sen plockade vi upp honom kl 14 (han går 9-14 ca 4 dagar i veckan) och drog!

Regnet kom.

Så vi smet in på Byggfabriken.

Vi har ju ett helt badrum att renovera så vi passade på att kika runt. Men det blev bara en glödlampa denna gången.

När vi kom hem väntade detta budet på mig.

Underkläder från Heidi Klum som jag ju var och kikade på med Sandra för ett par veckor sedan. Har så mycket fint i underklädeslådan nu, känns bra efter månader av amningsvänligt!

Det var den dagen, nu kommer en ny. Så glad för det, varje dag man inte är sjuk eller rädd är en himla gåva. ✩

(1)
(0)

9 kommentarer | Translate
 

Annons


Laddar