Hej på er! Jag läste ett blogginlägg av Emelie Törling som fick mig att tänka på vad som alltid funnits i mitt liv, eller iallafall de senaste åren. Inlägget handlade om att vi lever i en tid där vi både förväntas utvecklas hela tiden och optimera de vi är men att de människor som inspirerar mest, inte bara estetiskt utan kanske mänskligt, är mer konsekventa och håller i det som de vet funkar genom trender och strömningar. Det fick mig att tänka inte bara på de stora sakerna utan också på de små. Hur mamma alltid har en påse nötter på skrivbordet på jobbet, hur Andrea faller för vit keramik och mässing på loppis, år efter år. Jag gissar att det är lättare att se sina personliga quirks med tiden, att de blir tryggare och starkare, men det finns också saker som vi alla gör och som kanske hängt med hela livet. Även rutiner som vi håller i för vi vet att de gör livet bättre, härligare, får det att fungera. Vissa saker bara sker på slentrian, de tänker vi kanske inte alls på men de är så självklara för oss och det är ju de som bygger livet. En sak jag gjort så länge jag kan minnas är att hänga upp klänningar på väggarna. Jag tror det bottnar i att jag alltid samlat och har man många av något får man hitta en lösning på hur det ska förvaras. Sen tycker jag att de är så vackra att de förtjänar att synas. När jag bodde på Samaritgränd hängde de prick överallt. Min garderob var alldeles för liten så jag satte upp en stång i sovalkoven och hängde upp de där. På Hallandsgatan hängde jag upp de vackraste på krokar formade som sländor i sovrummet. På Mosebacke hängde det alltid en klänning på garderobsdörren. Nikita som valp här! Numera har jag klänningar lite överallt i sovrummet. Förr hängde de också i köket, men det har jag slutat med. Att ha klänningarna nära har alltid varit ett mantra, som en bokälskare har böcker överallt eller någon med gröna fingrar och tusen krukväxter. Det känns bara som hemma. Här hemma ligger alltid en trave dagstidningar på den fjärde stolen i köket. När vi får besök lägger jag undan dem och när gästerna går lägger jag tillbaka dem. Vi prenumererar på DN fre-sön och läser tidningarna löpande under veckan. En artikel till frukost på onsdagen, lite korsord på torsdagen osv. Doft är också en sån sak som kan hänga med över åren. Jag har haft Ett Hem av Fueguia i tio år minst och testar ofta nya men landar ändå alltid i att den doftar mest jag. Musik på morgonen är också en sån grej. Bilden har ingenting med det att göra men jag blir så glad när jag ser den bara. 🥰 Jag växte upp i ett hem helt utan musik. Minns att mamma och pappa tog fram den lilla cd-spelaren när vi hade gäster över på fest och spelade en Beatles-skiva och 4 non blondes, det var de skivorna de hade. På jobbet lyssnade pappa på Metallica när han målade och mamma hade alltid radion på i sin ateljé men hemma var det tyst, förutom ljudet av tre barn och två konstnärföräldrar då. Jag minns att jag längtade efter musik, ville lyssna i bilen men de ville inte. Nu tar jag igen och eftersom både Pontus och jag älskar musik har vi alltid på det hemma. Alltid till frukost, alltid när vi jobbar, hänger, lever. I stan lyssnar vi på Spotify-playlists med blandade låtar men på landet är det viktigt är det är skivor från första till sista spåret tycker jag, helst på vinyl.Vad har ni för saker på repetition i ert liv? Det som alltid följer med, rutiner och ritualer. Sånt som era barn kommer minnas, beskriver er och som grundar? Vill så gärna veta? Puss.
