En insikt jag fått är att mina vänner bara blir snyggare och snyggare med åren. Nu, när vi är 40 och vissa äldre än så, ser jag det så tydligt. Alla har växt in i sina utseenden, rör sig mer bekvämt och har hittat rätt i färger och stil. När jag var liten trodde jag att en tant har ett visst utseende. Man har kort hår på spolar, ljusa kläder och praktisk stil. Nu när jag tittar runt i både mina sociala medier, på tv och på gatan ser jag en helt annan typ av kvinna. Min egen mamma har långt hår, stora 1970-talsglasögon och brokig vintagestil. Det gör mig så lycklig! Man får fortsätta se ut som man vill och har lust med även framåt, såklart!För några dagar sedan stötte jag på en bild jag aldrig sett förut. Det var ett foto som togs under pandemin när jag extrajobbade på förklädesfabriken. Dagarna där var fina, men man ser i mina ögon att något inte är riktigt som det ska. Håret har en helt annan färg också. Kanske ser man inte utifrån när någon inte mår bra, men jag ser det så tydligt. Tre år efter min livmoder opererats ut, mitt i en pandemi. Vackrast av dem alla är min mamma. Hon var vacker som ung såklart, men det är som att nu när hon är helt och fullt i sin egen värld, är hon snyggare än någonsin. Varför är det så? Kanske för att man blir gladare med åldern? Mer rätt i sig själv. Det viktigaste i livet är såklart inte att bli snygg. Men att istället för att känna att ens ungdomliga skönhet sakta faller bort från en så tycker jag att bli 40 istället gav något annat. Jag har ju tvivel och saker jag inte alls tycker om, men jag orkar faktiskt inte bry mig. Att hålla i det skulle vara ett dött lopp. Tittar utåt och tänker att kanske ser någon på mig med den blicken jag ser på mamma.Hur känner ni? Tycker ni att åldras är tufft eller känner ni som jag, att de flesta bara blir vackrare med åren? Puss!
