När jag var 22 år gammal blev det så att jag var singel i ett halvår. Det är enda gången i vuxen ålder som jag varit utan fast pojkvän och jag minns det som ett otroligt halvår, så omvälvande och rusigt att det idag på denna torsdag förtjänar sitt alldeles egna inlägg. Jag blev ihop med min första seriösa pojkvän när jag gick i sjätte klass. Det må låta tidigt, men för mig var det verkligen på tiden. Jag var lillgammal sen dagen jag föddes och kände mig redo att leka mamma, pappa, barn och ta ett stort kliv in i vuxenvärlden och allt det där roliga jag äntligen skulle få känna, uppleva och göra. Barndomen var ett enda du får välja musik när du själv har en bil och egen familj och städa ditt rum medan vuxenlivet, i mina drömmar, innebar tungkyssar, kärleksförklaringar och att sitta på en pakethållare med armarna runt en killes midja in i oändligheten tillsammans. Iallafall in i hans rum där de där tungkyssarna kunde få börja. Jag var redo. Från tidig ålder. Min första kille hette Johan och hans pappa hade kommit på Ipren-mannen. Det är iallafall som jag minns det, vem vet vad som är sant 30 år senare. En sak jag definitivt minns är att han och hans pappa kom och hämtade mig med deras svarta Porsche och så åkte vi ut till deras villa i Djursholm där vi kollade på film i biosalongen. Min nästa kille träffade jag i högstadiet. Han hette Martin och var så smart att jag njöt av att bara ligga och lyssna på när han pratade. Ofta om politik, litteratur eller filosofi. Säg tre mer vuxna samtalsämnen I'll wait. Han gav mig också den komplimang, kanske den enda en kille gett mig i livet, som jag minns glasklart. Du har ett gott hjärta sa han en gång. Det var som att min självkänsla ploppade fram som en fjäril ur en puppa då. Där är du ju!Jag flyttade nästan hem till Martin i Gamla stan. Min bästis Alice var ihop med hans bästis och det var precis i skarven där hemmalivet inte lockar särskilt mycket längre. Inte ens fredagsmyset. Jag kom mest hem för att tvätta och hämta krafter och skolböcker. Min nästa kille Johan var som en stor mysig björn. Jag älskade att han var så snäll och mjuk. Vi pratade knappt om något, bara hånglade, och det räckte bra så. Hans kinder blev röda när han kom in i värmen och en natt när jag hostade ur mina lungor kom hans mamma in med en sked hostmedicin som påminde mig om att jag inte var vuxen, jag var ju fortfarande ett barn. Sen var jag ihop med Toste, han var det snyggaste jag lagt mina ögon på men det gick inte så bra med hållbarheten av relationen, perfekta käkben är tyvärr inte det enda en relation kan vila på. I wish.Min nästa kille hette Sebastian och honom var jag så kär i att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Kan man vara kär så mycket i ett liv? Är det normalt? Jag gjorde iallafall slut med honom fastän jag absolut inte ville för den dramatiska sidan inom mig tänkte att vår berättelse skulle bli bättre så. Vi var för olika, vi var verkligen det, och det skulle inte hålla i längden. Det straffar sig att vara lill-gammal ibland. Varför göra slut när man är kär? Helt onödigt så här i efterhand. Nästa kille hette Oskar och det var nära att det blev vi. Men när vi stod där i den stora trean på Kungsholmen vi kanske skulle byta min lilla etta på söder mot blev det så tydligt att vi inte kunde börja där som ett gammalt gift par. Man måste vara så nykär att man inte kan hålla i sig utan ramlar ihop av bara åsynen av varandra om man ska satsa. Så jag blev singel. I september 2008 blev jag singel. Det är så underligt. Jag minns alla mina killar, allt vi gjorde, allt de sa. Jag minns dem som att de var en del av mig själv, men jag minns knappt månaderna av att vara singel. Det var torsdagar på Riche, det var nakenbad utanför F12, det var glasögon utan skärpa, snedlugg och tumbrottning. Lizzie och jag gjorde fiskgratäng i min etta och pratade om killarna från helgen. Jag hade precis fått jobb på Beyond Retro och SVT som programledare. Jag dejtade tre killar samtidigt för det var så läskigt att inte ha nån, men blev såklart kär i alla tre vilket man ju hade kunnat gissa sig fram till.Sen en dag, i mars 2009, bestämde jag mig för att skita i alltihop. Nu får det vara nog med de här osäkerheterna. Då stod han där helt plötsligt. Mitt på dansgolvet. Jag drog med mig Lizzie och dagen efter åt hon och jag fiskgratäng hemma hos mig och gick igenom hela hans Facebook-profil. Där är han ju. Det jag varit redo för sen jag var 12, men som fick vänta 10 år. Killen som avslutade mitt halvår som singel och som blev början på något helt annat.
