Det är fars dag och jag smyger upp. Utanför köksfönstret lyser små varma lampor i olika fönster. Andra morgonpigga som sitter i sina kök, kanske lyssnar de på radio och dricker dagens första kaffe. November är en snäll månad. Disig och försiktig. Den känner in var man befinner sig, drar ner tempot inför vintern och det är bara att luta sig in mot det. Inte streta emot. Novembermyset är en tänd brasa, skrividéer och brittisk reality när jag ligger i badet. Det är så tryggt med engelsk kultur så här års, även skräpkulturen krokar i perfekt i säsongen. Lättsamt och roligt, tanter i spexiga glasögon som pratar om Victoria sponge och pajdegar. Vi spelar Zelda tillsammans på kvällarna. Lynn är exalterad och jag säger inget om vad som ska hända även om jag vet allt. Pappa och jag spelade Zelda när jag var lika gammal som han är nu. Vi satt i min lillebrors rum, på varsin ranglig stol framför en liten tv. Mario Kart, Diddi Kong racing. Jag ville krypa upp i hans knä, känna hans doft, men att få sitta nära och se hur han exalterat flög efter ballonger och jagade triceratops vid min sida var bra nog. Jag hade ofta en längtan efter att få vara nära. Minns min mammas bröst och hur det kändes när jag låg mot det en gång. Kanske var jag lite gammal, eller så var det inte något jag tog för givet, men jag minns exakt hur det kändes. Tänk att man lever i en familj och har en hel barndom utan att förstå att det finns annat. Helt andra frukostrutiner än den självklara man har hemma, andra personligheter och ritualer. När första stora snön kom tejpade pappa fast våra boots till overallen med gaffatejp. Han ritade kartor på födelsedagskalasen och gjorde skattjakter. Han hyvlade ostskivorna till våra smörgåsar i formen av en bil och målade in lysknapparna i lägenheten i tapetens mönster så de smälte in i väggen. Men hur doftade han? Jag tänker efter. Jo, lite oljefärg och trälim. Det gör han nämligen fortfarande. November är pappas månad. Inomhuslivet, där romanidéer, mörket och mystiken får ta plats. Jag försöker kanalisera honom och andra män i novembers energi. Grunda mig inför vintern. Hitta min egen inre maskulinitet. Undrar vad den är? Kanske min bestämdhet, hur jag vill ha det. Pappa smet också ofta iväg på kvällen och gjorde sitt, precis som jag gör med datorn och bakverken till badet. Han tittade på svartvita filmer och snacksade inne i sitt rum. Hörnrummet med mammas julaftonstapet som var det första de nya ägarna till lägenheten tog bort efter att vi flyttat. Det var ett misstag tänker jag. Mamma är ju en otrolig konstnär. Eller så kanske man inte vill bli uppslukad av konsten där man bor? Man kanske bara vill ha vitt. Jag undrar hur Lynn kommer tänka på oss när han blir stor. När hans rum är en matsal och han kommer på söndagsmiddag. Kanske för att fira fars dag. Kommer han veta min doft? Kommer han veta hur mitt bröst känns att luta sig emot? Kommer han tänka på Zelda? Nu närmar sig klockan sju och snart är det dags att väcka Pontus. Lynn har gjort en kärleksorm, en teckning man vecklar ut som en orm med olika komplimanger på varje sida. Jag har slagit in en mustigt doftade parfym i brunt papper och silkesband. Små franska yoghurtar i kylskåpet. Lite fint får åka upp i lägenheten. Glittriga hängen på skåpsnycklar och handtag. Sen går vi ut, i novemberdiset. Passerar pappas balkong på Slussen, vinkar, och önskar glad fars dag.
