God morgon kära ni! Det blåser och blåser här på ön. Jag vill ut och springa men får vara tålmodig. Det finns nämligen ingenting värre än att springa i blåst tycker jag, eller det finns det förstås, men när det kommer till löpning så är blåst det som får mig att stanna inne. Regn, så länge det inte öser ner, är fine. Extrem hetta är bara härligt. Då föreställer jag mig att jag är i ett varmare land, de gula fälten och dammiga grusvägarna någonstans långt härifrån. Det går så lätt att bara försvinna iväg i tanke vilket är hela anledningen till att jag tycker om att springa. När det blåser är jag orolig för vilken vindriktning jag ska möta vid nästa krök, det känns mer som styrketräning än löpning att springa i motvind och den sköna, mjuka, meditativa känslan är bokstavligen som bortblåst.Jag är väldigt väderkänslig. Jag vet inte om ni är fler där ute vars humör och liv är väldigt beroende på vädret. Kanske är det en svensk grej, eller så finns det människotyper och personligheter som är extra känsliga för väderomslag. Jag ser mig själv som en redig person, men när det går från soligt till regnigt på en sekund blir jag helt lamslagen och svag. Huvudet bultar, yrseln kommer direkt och jag får huvudvärk. En renodlat regnig dag kan jag njuta av och planera inför, men att hela tiden kastas mellan regn, blåst, sol, det är svårt att veta var man är. Vad blir detta för dag? När solen skiner är jag så glad så glad. Varmt och soligt är mitt absolut bästa väder. Jag ser skarpt, det är enkelt att leva och jag kan vara utomhus vilket är min bästa plats. En regnig dag går också bra. Jag tänker på vår regnvattenstank, på brasa och allt man kan fixa och dona med inne. Mörkret är svårare. Jag som har rätt dålig (extremt dålig) syn ser mycket sämre i mörkret. Allt blir suddigt, otydligt och jag har svårt att förstå vad klockan är. Är det kväll? Är det dag? Jag älskar att vara pigg, i farten och på gång. Uppåt framåt är min bästa känsla. Energi och projekt, det är mitt tempo. Det passar absolut bäst i bra väder. Då kan jag använda min energi till allt jag vill från tidig morgon och sen bara njuta och vila i solen hela eftermiddagen. Ligga på en filt med en kaffe och läsa, lösa korsord och lyssna på ljudbok. Men tillbaka till träningen. Den här sommaren har jag endast sprungit. Det har varit ett sätt för mig att upptäcka våra nya kvarter, vägarna och utsikterna. Jag minns första löprundan i juni, jag höll på att avlida. Hur kan det vara så jobbigt när jag sprungit på löppass hela våren? Jag springer mycket snabbare och intervaller på löppassen men ute i naturen är det en helt annan sak. Då är det bara jag och mina ben, ingenting rör sig, jag står för den fulla energin. Mina ben kändes tunga och stela. Jag sprang för fort i början och glömde att det tar flera veckor för benen och lungorna att acklimatisera sig till att springa utomhus. Jag laddade ner Runkeeper-appen igen för första gången på flera år för jag var nyfiken på hur långa sträckorna jag upptäckte var och så sprang jag fem till sex gånger i veckan den första månaden. En så himla skön känsla av flow. Nya väger, ny musik i lurarna, ibland helt tyst. Det gick snabbare och snabbare, jag hamnade i flowet och kände knäppet i hjärnan när den börjar arbeta och jag helt plötsligt måste stanna ofta för att skriva ner saker jag tänker på. Det är som när man ammar, det kickar igång direkt och jag känner konkret hur flödet av god hormon bara pumpar ut i kroppen. Sista sträcken spurtar jag. Det är en raksträcka vid vårt hus och sen en krök som jag springer mitt allra snabbaste. Nu dör jag tänker jag när jag springer men det gör jag inte. Det svindlar i huvudet och i blicken, benen går av sig själv, jag spelar Scooters Nessaja på högsta volym och låter min inre kraft bara köra loss helt fritt och vilt. Det är nog enda gången jag helt släpper kontrollen och pushar gränsen för vad som känns rimligt för mig. Efterråt, när jag står med huvudet mellan benen och pustar ut vid vår port sköljer endorfinet över mig. Jag blir så lycklig, det rusar. Det är som knark, jag som inte gillar knark eller ens att vara full särskilt mycket. Älskar känslan. Det är den bästa. Mamma fladdrar förbi. Hur hon står mot vår husvägg på Gladö kvarn i de gröna shortsen och morfars gamla keps. Pustar, flåsar, dricker vatten ur en mugg som hon förberett innan hon gav sig ut. Cirkeln är sluten, jag har blivit hon.Nu har jag inte sprungit på ett par dagar men jag längtar. Vinden blåser fortfarande hårt men kanske att det mojnar i eftermiddag. Tre dagar utan känns. Jag vill ut, vill till ruset. I augusti när jag kommer hem till stan ska jag fortsätta springa så länge det går. Tillbaka till gymmet. Kanske slutar jag med löppassen där, de ger ändå inte särskilt mycket inser jag nu när jag jämför. Kanske återtar jag yogan istället, köper ett klippkort på Becore och går tillbaka till Megafoner som jag verkligen tyckte om förut. Det ligger på Götgatsbacken så det är nära och kan ju bli en lyxig ritual på fredagsmorgonen. För jag behöver styrka känner jag. Armar och mage, rumpa och rygg. Är detta hösten då jag blir stark? Kanske. Här i När bor vi nära en tjej som tävlar i SM i tyngdlyftning. Hon kanske känner samma sak som jag gör på vår gata på upploppet när hon lyfter något riktigt tungt. Att man klarade det. Kroppen funkar, hjärnan får bara hänga med på resan. Det är känslan.
