God morgon! De tidiga mornarna fortsätter. Jag tror jag behöver en rejält sen kväll för att vända på dygnet. Om man med det menar sova en till timme på morgonen. Det blev en intressant diskussion om sömn sist när jag pratade om detta och det är verkligen underligt hur olika det kan vara. Att vuxna människor har så olika sömn. Jag fick frågan om när jag går och lägger mig för att vakna så tidigt (idag slog jag upp ögonen klarvaken 05.30) och det är ju själva problemet, jag vet. Vi är en familj som varvar ner rätt rejält redan efter middag. Sen vid 21.30 tycker jag att det är okej att krypa ner under täcket och vid 22 sover jag djupt. Jag tror att min inställning till sömn är följ den vägen kroppen vill. Jag har nämligen alltid sovit väldigt bra (skryt?) och det är nog därför jag inte mixtrar med rutinerna särskilt mycket. För mig är timmen mellan 6 och 7 min bästa arbetsro. Jag svarar inte på mail så tidigt för tänk om någon har notiser på, men jag skriver. Jag får idéer och det är lätt som rinnande vatten att få fram orden jag vill säga. Inget är grumligt. Från kl 16 är allt grumligt. Jag kan tänka mig att kvällspigga har det likadant men tvärt om. Prata inte med mig innan 10 osv. Vi har en mystisk grej i vårt kök som händer på morgonen. Jag tror vi har en granne som är lika morgonpigg som jag för då och då slås vår högtalare på, väldigt lågt och smygande, med mysig musik. Ofta fransk eller någon amerikansk singer songwriter. Jag gissar att personens telefon på något vis kopplats ihop med min högtalare, men min otekniska hjärna kan absolut inte förstå hur. Däremot tycker jag att det är lite mysigt. Vetskapen om att hon (känns som en hon) sitter där med sin kaffe i novembermörkret på andra sidan köksväggen och bjuder på sin morgonmusik. Igår när vi kom hem fick jag ett ommöbleringsryck. Jag tycker ofta att hemmet och hur det känns visar sig extra tydligt när man varit borta en vecka eller mer. Då känner man doften tydligt, ser harmonin, vad som skaver. Jag har en blessing och en curse i att jag ser vad som skaver hemma. Men jag ser också vad som sitter. Det är inte för någon annans skull över huvudtaget, det är bara en blick jag har som jag både vill bli av med men också tycker är spännande att leka med. Vad händer om jag tar bort den svarta golvlampan? Vad händer med rummet då? Det låter så banalt, ytligt och fånigt men det är en hobby jag har. Förändra och se skillnad. Försöka förstå varför det blev annorlunda. Igår blev det iallafall toppen och då sover jag gott. Som att färglägga klart en teckning, sortera kryddburkarna eller rensa i kylen. Jag tänker på boken Kapitalet som jag precis läste klart och ska prata med Sofia om i podden idag. Jag har så mycket att säga om den men vet inte om något vettigt skulle fastna i text. Kort, eftersom ni är flera som frågat mig vad jag tycker och om jag läst, så vill jag först säga att jag gillade boken. Den hade en spännande och obehaglig ton som växte fram flödande och som jag kanske hade önskat att författaren lekt mer med. Det som inte riktigt höll för mig var att beskrivningen av Alice, influencern, är så tydligt ett hopkok av människor. Som att AI fått beskriva alla influencers från 2010-nutid och göra det till en person. I mina ögon är alla så olika, tiderna så olika, men idéen om att följa någon på ett nästintill besatt vis och vilja styra över den är ju såklart tidlöst. Jag får en känsla av att författaren Therese Bohman också tycker om vackra saker. Hon beskriver en målning och en vas med en sån exakt skärpa och mjukhet. Det måste finnas där inuti henne. Jag vet ju också att Therese Bohman varit bloggare och en del av Skönhetskabinettet, så någon form av estetiskt intresse har hon nog är min gissning. Det största missförståndet är att Alice verkar så olycklig. Hon hatar sitt liv och jobb. Jag undrar vem det beskriver? Inte är det jag eller de jag känner iallafall, för vi skulle aldrig tassa upp 05.30 och skriva om vi hatade det. Något som också fastnade hos mig var hur olika författaren beskriver det kreativa. När Alice leker med det är det ytligt och oäkta, när Emma gör det är hon äkta. Det är verkligen valuta att kunna vara i nuet. Huvudpersonen är i nuet hela tiden, njuter av att leka och tänker aldrig på sitt eget liv längre än just idag. Aldrig någon ångest, oro eller självanalys. Medan Alice aldrig är i nuet. Hennes väska är perfekt och hennes liv är perfekt. Fast hon är tom. Är det så enkelt? Finns det inte något väldigt intressant att rota i kring varför vissa människor väljer ett liv som bloggare? Vad i en människa driver en att visa upp sitt liv? Vad i en människa driver en att bli besatt av en annan? Det hade jag gärna läst mer om, det är ju där det bränner till på riktigt.Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Kram!
