En av mina starkaste övertygelser är att vi alla har en inre kompass som kan leda oss bara vi lär oss lyssna på den tillräckligt bra. Beslut i det stora och lilla i livet grumlas ofta av andras åsikter, konventioner och förvirring. Kanske har man utvecklats, ändrat sig eller aldrig ställt sig frågan? Många lever livet utan att analysera eller känna efter särskilt noga. Kanske är det läskigt att höra sin inre röst, kanske orkar man inte lägga kraft och energi på sig själv utan vill hellre rikta den utåt. Det är såklart bra, om det är vad man vill och kan. Efter min sjukdom hamnade jag i en depression. Den var som att min kropp och mitt huvud sa stopp. Nu har du varit med om så många omvälvande saker och förändringar på kort tid att det är dags att stanna upp och reflektera. Tänk att en depression kan vara nyckeln till ett bättre liv? Det förstod jag såklart inte då, men det var en tydlig stoppsignal som sa åt mig att sakta ner och omvärdera. Istället för att lunka på i samma mönster, takt och med samma mål, fundera på vad jag egentligen vill och mår bra av. Efter några år kom jag fram till att jag har helt andra behov än jag trott. Saker som är tråkigt, träning exempelvis, är tydligen jättekul och bra. Mitt tempo och min dygnsrytm är något annat än jag tidigare haft. Rastlösheten i huvudet går att kanalisera ner i kroppen och göra om till energi. Drivet kan riktas och lugnet kan plockas fram när det behövs. Självkontroll är inte något dåligt, för min del har det varit att lyssna inåt istället för utåt. Något jag gör väldigt mycket annars, eftersom jag älskar att vara öppen och absolut inte kan låtsas vara en ogenomtränglig person. Hur många gånger jag än försökt vara cool, sval, hård osv har det aldrig känts äkta. Vissa personlighetsdrag har man bara, de kommer man nog behålla in i evigheten, tror ni inte?Jag fick en fråga från en bloggläsare som undrade om hur jag ställer mig till att kanske flytta till landet, eftersom jag ofta uttrycker hur lycklig jag är på Gotland."Hej, ser att du ofta uttrycker en längtan efter att helst vara på landet. (Gotland eller landsbygden som sådan?) Är det möjligt att bo "på landet men i Stockholm"? Får man vara så nyfiken att man undrar vad det är du längtar efter, stillhet, mindre människor omkring, skog och mark, åkrar och ängar, att kunna öppna dörren och komma ut i en trädgård istället för på en stadsgata? Odla mer av det ni äter? Hur skulle ett åretrunt liv på landet faktiskt kunna se ut? Skola för grabben, jobb, umgänge och hela vardagslivet...Sverige eller på någon vacker plats utomlands? Om det skulle vara något du kan tänka dig att dela med dig av, längtan till landsbygden och vad den egentligen verkligen består av och står för så tror jag att det kan bli ett intressant och givande ämne för ett eller flera inlägg här. Nå, bara en tanke och ett förslag som du såklart gör vad du vill. Mvh Anna"Tack för din kommentar Anna. <3 När jag skriver att jag är lycklig på landet är det mer än bara platsen som gör så med mig tror jag. Det är känslan av frihet. Att få vara långt bort från måsten, tidspress, krav och andras åsikter. Det blir en paus från mitt jobbs tråkigaste sidor och mitt huvuds mest intensiva. Att få vara i naturen ger mig så mycket vila. Det grundar och saker visar sig alltid då. På landet känner jag hur svaren kommer till mig bara genom en liten promenad, luften är stor och tankarna rumlar runt där precis som de vill. Rent konkret kommer vi nog aldrig flytta till Gotland eller ut på landsbygden på heltid. Att varva det intensiva och produktiva med det där jag är helt fri är det jag älskar. Så tror jag de flesta människor känner. Att det finns platser som lockar fram ens mest säkra sida. Kanske är det hemma hos mamma, på ett visst café, utomlands. För mig är det vår grusväg på Gotland. Men jag vill jobba också, vara i team på kortfilm, ha en minut ner till restaurangen där mina vänner sitter, ett kontor att gå till och museum i varje hörn. Man får helt enkelt stå ut med att staden stressar, så här års tycker jag att den bjuder underbara saker också. Sen är det det där med familjen. Jag bara måste ha dem nära. Så är det.Med det sagt så snurrar det till i huvudet på tanken av att så som vi har det nu, så kommer vi ha det i all evighet. Jag vet inte om jag vill det heller. Man måste testa allt, det finns bara ett liv. Det är intressant vad man väljer i livet. Jag får ofta kommentarer på Instagram från personer som tagit hela familjen till landet och sen ångrat sig och drömmer om att flytta tillbaka. Man får ändra sig, men man måste också testa. Det är så lätt att hamna i mönster som inte gör någon nytta för en, och så ligger svaret där borta och väntar. Bara man testar. Tidigt imorse bokade jag en visning på ett hus, vi får se vad Pontus säger när han vaknar. Men titta skadar väl inte?Hur känner ni? Är det självklart för er var ni ska bo? Tänker ni på det eller har det bara blivit som det blivit? Kanske finns det någon liten dröm om ett annat liv där inne som gror? Hur skulle det se ut? Puss! 🌱
