Jag vaknade med en skärva av en insikt. Då finns det bara en sak att göra. Få ner det i text så skärvan kan bli en helhet. Det händer mig ibland. Jag befinner mig i ett sökande och hjärnan letar i alla vrår efter svaret på en fråga jag inte än helt formulerat. Just nu skulle det kunna vara:Vad är den stora skillnaden mellan att vara 40 och att vara 30? Eller. Varför leker vi inte lika mycket längre? Måste allt vara på ett sånt stort allvar? Kanske. När behövs det en drastisk förändring för att injicera energi i det som funkar och till och med är bra men ändå inte känns helt hundra?Ungefär där vaknade jag på den sista dagen efter en vecka av någon slags höstmelankoli. Det är skämmigt att erkänna att man inte är ett sprudlande, megalyckligt jag. Det är då människors blick börjar flacka och man får fort säga något superkul och intressant för att vinna tillbaka deras uppmärksamhet. Att fundera är ett ensamt jobb. Det är också tärande, fast det på något sätt också känns berikande.Jag var tillsammans med en kille som funderade mycket. Vi gick i högstadiet och då kunde man göra sin hobby till en stil. Han hade trasiga kläder, okammat hår och gick ofta barfota. Jag minns att hans mamma ibland sa att det var nog och nu var det väl ändå dags för ett bad. Då tappade han upp ett badkar med vatten så hett att hela badrummet immade igen och hans hud blev rödaktig när han sakta sjönk ner i sin gryta. Idag är han filosofiprofessor och jag gissar att han duschar varje dag. Det är kanske den stora skillnaden mellan att vara ung och vara 40. Man städar upp sin personlighet, ställer sig rakt i ledet och snyggar till den man är. Det man gjorde då passar sig definitivt inte nu. Så tråkigt egentligen, när jag tänker efter. En liten skärva dyker upp, passar ihop med den förra.När jag gick i lågstadiet använde jag mina skrivböcker till att rita olika varianter på samma sak. Fyra dukade bord med olika dukar, tallrikar och vaser. Fyra olika buketter. Sen fick mina klasskompisar välja vilken de tyckte mest om och så röstades den vackraste dukningen fram. Jag ritade klänningar och hus. Var skulle du vilja bo? Alla som ville fick rösta. Man kanske kan säga att det var första skärvan av en blogg som blev till då. Jag älskade att få skapa bilder tillsammans med mina vänner. Precis så jobbar jag ju fortfarande ibland. Med Sofia, vi hittar på något som vi bygger upp tillsammans. Nu bor hon i Norrköping, jobbar heltid med att rädda människors liv och jag står här och hejar på men saknar leken då och då. Det bästa med att leka fram något är att man inte vet var det kommer hamna. Vad resultatet blir. Det är bara så man kliver bort från prestation och in i något annat. Mamma brukar måla sina tavlor på det viset. Vända pannån upp och ner, tejpa för så man inte ser. Att vara 40, att vara helt och fullt vuxen, innebär ofta att vi vänder tavlan rätt, plockar bort alla störande tejpbitar och målar ordnat och konkret. Vi vet vart vi vill och ska, att man duschar varje dag, att funderingar har slut och mål. Jag letar efter något annat i skärvorna i mitt huvud. Är det vad 40-årskris kan vara? Människor som vaknar upp mitt i livet och inser att det är allvar nu och gör motstånd. Kanske är det så enkelt? Jag vet iallafall att jag mer än någonsin behöver göra något ibland som inte leder någonvart alls, som bara är vackert och kul, som är kreativt och vilt. Något drastiskt kanske, eller bara något tillsammans med er. En liten skärva lirkas fram och sätts ihop med de andra. Vi kan börja med att jag ritar några dukningar och ni får välja, rent bildligt. Hur mår ni och vad vill ni göra den här hösten? Vad vill ni se? Vad skulle ni vilja läsa om? Vi delar ju den här platsen tillsammans. Jag skriver ner det i min bok. Önskelådan är öppen för denna höst. 💌
