God morgon! Har ni vaknat än? Eller ni sitter väl inte upp tidigt som jag i mörkret och tystnaden och läser, eller så gör ni kanske det? Den första timmen på morgonen är den vackraste. Ibland drömmer jag om att ha någon att prata med så här dags fastän alla sover. Så jag skriver. Jag har ju er här på andra sidan bloggen. En vän i etern. Vad ska ni göra idag? Hur mår ni den här hösten? Jag sitter i mitt kök på Gotland och det är knäpptyst. Jag hade gärna haft en kaffe här nu men då skulle jag nog väcka hela huset så jag avstår. Igår kom våra vänner Alek, Amina och deras barn till slut, efter stormen lagt sig och färjorna började åka igen. Lynn var så lycklig när de kom, strålade som att det var julafton. Tjejerna är som hans syskon, de har vuxit upp ihop och Alek och Amina är ett av de få vänner vi har som fortfarande bor nära oss på söder. Att träffas spontant och enkelt, stöta ihop på gatan, hänga på vardagseftermiddagarna, är ju det som underhåller en relation. Att inte alltid behöva göra en så stor grej av att umgås. Jag minns det från när våra vänner började få barn två att det blev en flytt från stan. Hur ska relationerna bli nu? Vi som umgåtts så enkelt med våra bebisar, rullat runt med vagnarna på söders gator, nu skulle vi splittras. Jag förstår såklart att det inte är helt enkelt att hitta tillräckligt stora lägenheter för två, tre barn inne i stan. Att villadrömmen är stor. Bilden av den öppna dörren och barnen som bara springer ut. Jag förstår till hundra procent. Där i villadrömmen dyker ett nytt sammanhang upp också.Jag är uppvuxen i Änggården i Göteborg. Ett litet radhusområde där vi barn sprang mellan husen. Ska vi leka? frågade man då. Undrar om barnen gör så fortfarande, knackar på och frågar om man ska leka? Hoppas verkligen. Jag kommer ihåg mina kompisar Ida och Klara som bodde i ett tvåvåningshus med två lägenheter i Änggården. Jag var så avundsjuk på det. Att de hade varandra så nära. Någon att vara med hela tiden. Jag hade ju mina syskon såklart men det är något visst med en vän man alltid kan lita på. Dessutom hade de en kanin. Lyllosar. Jag hade bara vandrande pinnar, eftersom pappa var pälsallergiker. Jag älskade de där vandrande pinnarna och de fick små kiwiliknande ägg i sitt terrarium. Mini-vandrande pinnar! Så gulligt tänkte jag. Tills en dag när Sigge fyllde terrariet med vatten och alla dog. Skurk!Jag ser iallafall Lynns lycka i ögonen när tjejerna kommer. De har vänt upp och ner på hela övervåningen. Byggt koja av allt som går och skrivit lappar och satt upp överallt. Menyer till deras restaurang. Jag låter de göra vad de vill på övervåningen. Det är barnens och gästernas domän. Det ska vara helt fritt. Det gör så mycket att inte ha tv också inser jag. Inte heller ett renodlat vardagsrum. Nu när vi bott i huset i de flesta säsonger känner jag mig väldigt tillfreds med det beslutet. Man kan verkligen bygga upp ett hus lite som man vill leva. Och ett liv kanske. Insikten är dock att man behöver mer belysning än man tror när man bor på landet och det är höst. Tur ljusslingor finns, de räddar det mesta. Idag ska vi på tryffeljakt med hund och kanske grilla korv vid raukarna. Men nu, den här lilla stunden, är det bara vi. 🍁
