Tunnelbanan var helt knökfull. Jag var i en främmande stad i en främmande tunnelbanevagn. När så många personer står så tätt blir det imma på fönsterrutorna och man kan tro att det är disigt ute, fastän det är sol. Jag och vargen gled längre och längre ifrån varanda i vagnen då nya människor pressade sig in genom dörrarna. Jag försöker ställa mig lite mer bekvämt, men hela tiden är det någon annans hand som kläms fast mot min kropp. Jag vrider och vänder för att ställa mig bättre men handen flyttar sig närmare. Nu börjar de andra på tåget blänga på mig och en kvinna säger något argt på franska i stil med stå still, märker du inte att det är trångt? Jag stannar och då kan han fritt lägga sin kupade hand var han än känner på min kropp. Jag blir stelfrusen och blundar. Måtte han gå av snart måtte han gå av. När jag tittar igen ler han mot mig. Du är fast. Vid nästa station kliver han av och jag kan äntligen andas igen. Varför skrek jag inte? Varför sa jag inte ifrån? Varför tog jag inte fram en stor köttkniv och högg av hans äckliga hand? Det får förbli ett mysterium. Men kanske ändå att en stark kvinna får inse ibland att hon och resten av världen har en bit kvar, men vi kommer dit. Väl? Translation:Today it's international womens day. Don't forget about the fight.
