När jag var 14 år var jag dödskär i en kille som vi kan kalla Love, hans riktiga namn är för vackert för att skriva. Vi träffades på en buss, började prata och det visade sig att vi hade gemesamma vänner. Han var två år äldre och helt magisk. Vi bytte nummer och började ringa varandra på nätterna. Han berättade om sin familj som var knäpp och jag berättade om mina konstiga drömmar om teater. Efter många nattliga samtal och en arg mamma som hytte med telefonräkningen kom vi fram till att vi skulle ses. Han ber mig komma hem till honom på Villagatan som är en av de vackraste gatorna i Stockholm. Lägenheten var gigantisk. Tusen rum dekorerade med vackra tavlor och musikinstrument. I ett av rummen står en flygel och jag sätter mig och plinkplonkar lite. Jag frågar om han spelar och han nickar. I tre timmar sitter jag och tittar på hur hans fingrar från himlen dansar över pianot. Har var ett geni. Inte bara var han lång, hade mörkt vågigt hår och en underbar knapp i hakan (precis som jag!), knivskarpa kindben och ledsna ögon, han kunde spela klassiskt piano också! I flera veckor hängde vi hemma hos honom och pratade i telefon hela nätterna. Jag vad dödskär. Men var vi ihop? Vi pussades ju knappt, men jag ville! En kväll pratade vi i telefon och jag tog mod till mig och frågade om vi inte skulle bli ihop. Då säger han att det inte känns rätt. Efter en lång tystnad lägger han till: ”Elsa, om du vill så hjälper jag dig att gå ner i vikt. Jag kan peppa dig så du äter mindre så kan vi bli ihop sen, som belöning!” Två veckor efter detta blev han ihop med en av mina kompisar som hade stora bröst och inga höfter. Förra veckan såg jag honom på tunnelbanan. Hoppas han har vuxit upp. Bild härifrån.
