Jag var väl 12 år kanske och mitt hår var av sprödaste nordenkvalité. Fullt av envisa lockar, virvlar och omöjliga tovor. Varje dag märkte jag hur det blev slitnare och slitnare och efter ett tag uppstod hårda små dreadlocks i nacken. Jag dolde dem i flätor, knutar och mössor. Ingen märkte något alls. Efter ett tag var en stor hård knut i nacken enda alternativet. Så fick det bli, jag skämdes för mycket för att säga något till nån. Jag lät knuten vara, sov med den, duschade med den och vägrade släppa ut håret. Ibland får jag minnesbilder från när vi åkte bil. Då brukade jag be till Gud om att håret skulle reda ut sig och lovade att jag aldrig skulle be om något annat någonsin igen om det bara ordnade sig. Jag minns hur mormor bodde hos oss en natt och tjatade på mig att jag skulle släppa ut håret när jag gick och la mig och jag kände enorm ångest för jag kunde inte. En dag när jag hade haft gömknuten i många månader tog jag en kam, en sax och gick in i det lilla badrummet i hallen. Där fanns det speglar åt alla håll. Jag klippte upp tofsen och lät mina tovor falla med dunsar mot axlarna. Gråten klumpade sig i halsen och jag höjde kamen mot huvudet. Det gick inte alls. Inte en chans. I all frustration lät jag saxen klippa av de största tovorna tills det knackade på dörren. Det var pappa. Vi satt nog i fyra timmar i pappas arbetsrum och redde ut mitt hår, hårstrå för hårstrå. Han klappade på mig och jag snyftade lite, men egentligen kände jag bara en oändlig lättnad. Inga fler hemligheter tänkte jag då. Idag visar jag stolt upp mitt slitna hår som står åt alla håll, speciellt på morgonen. På hjässan är håret lite kortare, men det är bara för att jag har legat och hånglat så mycket den senaste tiden och det är ju bara fint. bild härifrån
