Jag tittade på Lost in translation igår och när Bill Murray sjunger den här låten får jag tårar bakom ögonen, en klump i magen och den där känslan av total lycka möter sorg. Vet inte varför, men sleasy 80-tals rockballader gör så med mig. Jag får helt enkelt släppa taget, sluta försöka kontrollera och bara inse att det inte finns hopp för mig musikaliskt. JAG har inget att säga till om när det gäller vilken typ av musik jag gillar.
