Vi nästan snubblade ut från festen. Jag skymtade mina snöiga kängor under någons duniga jacka och slet tag i dem. Vi kunde inte vara kvar där. Min mascara var ända ner till mungiporna och tårarna fortsatte att välla fram ur ögonen. Han, som är så himla lång, hade också svårt med påklädningen i hallen och fick sätta sig ner på en kant för att inte falla som en fura. Fastän vi försökte vara lite diskreta ropade folk från köket att vi inte kunde gå än. Hej då och tack för en fantastisk fest! Tack för champagnen och förlåt för att vi bara stod i ett hörn och grät. I trapphuset slutade tårarna att komma och jag slickade på ett finger som fick rädda nyårssminket. Vi gick en bit på Hornstull strand och stannade till vid en pråm som var täckt av snö. Väggen bakom är kaklad med spegelskärvor och ljuset som föll på dem från gatubelysningen reflekterades och bildade en inbjudande ljusdans på pråmen. Lockande som en gatushow. Vi satte oss längst ut och dinglade benen över det isiga vattnet. Jag hade en corona i fickan. Den drack vi och där kom tårarna igen. Jag fattar inte. Jag som är så himla bra på att hålla inne känslor när det är något stort som hänt. Men inte den här gången. Inte när det är så himla på riktigt och vi hade förlovat oss fem minuter tidigare.
