Man måste kisa för att se var man sätter fötterna. När man går över klipporna är det viktigt att varje steg är stadigt och inte glatt som hala fiskar. Då kan man plumsa i, och det går inte för sig när klänningen är ny och skorna av skinn. Ljuset är gult och starkt. Som att det tävlar med vattnet. När man kommer fram till brofästet är man nästan framme. Långholmen är inte överfull med studsiga barn än så du har söder för dig själv. Det är trevligt att sätta sig vid vattenkanten och titta på djurgårdsfärjan. Fast du gick inte hit för vattnet. Det var de gömda rosorna längre upp som fick dig att snöra promenadskorna. Där känns allt som Alice i underlandet och som på mormors landställe. Varför kan inte Stockholm bli grönt snart? Jag spricker.
