Jag vaknar mitt i natten ibland. Jag vaknar mitt i ett hastigt andetag, öppnar ögonen och det är nästan svart. Jag kan höra katten tassa runt, men jag vet att jag borde sova. Då är jag svag. Då tänker jag på att mina ögon är dåliga att se med, på att dagarna är samma, på att himlen är grå, på att du är här nu men kommer du att stanna, på att mina fötter är kalla och på döden. När det är natt förändras hela världen. Stiger man upp, snavar på en mattkant och ställer sig vid fönstret inser man hur stort det är. Himlen, stjärnorna, livet och jag, jag är liten. Det är nästan tyst. Allt betyder nåt. Ljudet från porten hörs och jag tänker på vem det är. Är han snäll? Varför komma hem så sent? Jag lägger mig igen, slumrar till och vaknar av ett ryck igen. Vad var det? Ljudet? Herregud vad är det som händer? Det rasslar till i brevlådan och tidningen landar mjukt på hallmattan. Ah. När det är natt är jag som katten. På jakt, på min vakt. När det är natt.
