Jag har alltid haft trollhår. Burrigt, krulligt, nordiskt och torrt. Väldigt många hårstrån men ganska tunna en och en som min frisör brukar säga. När jag var tonåring lyssnade jag bara på the Ronettes, tuperade sönder kalufsen och fick leva med en stor dreadlock i nacken ganska länge. Tills pappa borstade ut den framför teven när jag snyftade genom såpopera efter såpopera och åt lakrits som tröst. Varje gång jag träffade den där perfekta killen med lena axlar och rosiga kinder kom dreadlocken tillbaka. Allt hånglande, brottande och filmtittande satte sina spår. Men det var ju lite bra ändå för då behövde jag inte tupera det längre för håret stod rakt upp ändå. När jag fyllde nitton trotsade jag hårkvalitén, tittade på Marilynfilmer hela nätterna och bestämde mig för att det var självklart att jag skulle bli platinablond. Vitt hår, vitt som snö. I en skarp rak page och med mjuka toppar. Med den dansade jag hela nätterna på Trädgården, badade utanför stadshuset, hittade en cykel under ytan och åkte på efterfest med blöta kläder. Min kompis Caroline och jag brukade tillbringa eftermiddagarna i hennes pappas hus i Älvsjö med att lägga upp vårt vita hår på spolar och spatsera runt kvarterat med perfekt lockade luggar. En dag knäcktes en bit av håret när jag gjorde mig i ordning för den viktigaste festen någonsin. Det syntes hur jag än försökte dölja mitt halva hår med rosetter och band. Så jag lät det vita växa ut och blandas med mitt råttfärgade och så blev det så att en dag i april för två år sedan hittade jag en bild på min mamma från åttiotalet. Jag var liten och mamma var vacker i stort hennarött rufs. Då kom jag på, om det finns något som är mer fantastiskt än vita lockar så måste det ju vara rött svall! Inget trasigt hår mer. Bara glans och snälla produkter. För är man den som gärna ligger och hånglar länge är det bäst att göra det enkelt för sig. Så rött fick det bli och jag har aldrig tittat tillbaka. Translation:A little story on how I got to be a red head! Read my blog in english here!
