Jag hade en svart klänning på mig. Den hade varit mammas och jag hade tjatat och tjatat för att få den. Det var en sån där tajt jerseyklänning med djup urringning och så hade jag filippa k byxor under. Det var första dagen i sjuan och jag såg ut som en fullfjädrad gymnasieelev. Under sommaren hade jag skaffat kille, vi hade hängt i parker och hånglat. Alice hade varit med såklart, så vi slapp vara själva. Nu var det slut fast det gjorde liksom inget för jag hade haft kille och det var det viktigaste. Alice och jag hade hamnat i olika klasser. Nu var det en oändlig promenad mellan okända korridorer och läskiga blickar. Alla var äldre än jag. På rasten höll jag hårt i min skinnimitationsväska och sprang med små snabba steg genom hela Engelbrekt för att komma längst bort där de andra hade klassrum. De jag kände. De som kände mig. Längs skåpen stod alla i klungor. Populära tjejgänget i åttan som alla hade Canadian Goosejackor, foundation, push up bh och som senare inte hade behörighet till någon gymnasieskola. De tittade på mig och skrattade. Vem tror hon att hon är. Fem snabba steg till och där står killarna i nian som har skinnrock och inte klipper naglarna. Korvgänget kallades de och alla var rädda för dem. Inte titta i ögonen. Där borta hänger matteklasstjejerna och övar kinesiska i sina små skrivböcker. Bakom dem, pekandes, hittar man han som jag var så kär i förut men som spelar hockey och har muskler. Och hans kompisar som ochså spelar hockey men inte har lika mycket muskler och inte lika skarpa kindben. Inte titta på honom, då kanske han minns när vi kysstes och sen sa han att han ångrade det. I hörnet hänger paret som har tovigt hår och som det skvallras om att de hade sex på rekorns toalett. Hon har kalsonger under byxorna och han spelar i ett band. Det vet jag för jag känner basisten med polisonger lite. Lite längre fram står hon. Hon som har den där polotjöjan från DoRose som gör att hennes bröst ser om möjligt ännu större ut. Hon som helt magiskt ändå inte har höfter utan får på sig minsta storleken i jeans. Hon som kom fram till mig på NK under sommaren och sa att jag skulle akta mig jävligt noga för att snacka skit. Hon som står längst fram med de andra foundationtjejerna bakom sig och tittar på mig uppifrån och ner, synar, slyna. Jag håller ett krampaktigt tag om väskan och småspringer nästan nu. Elsa. Hon ropar på mig. Fort fort vidare, runt hörnet upp för trappan och till Alice skåp. Hon är inte där. Elsa! Jag måste springa fortare, fortare, varför har jag så tajta byxor när jag måste ta tre steg i taget i trappan. Fortare! De ropar något men jag hör inte nu. Jag är tillbaka i klassrummet. Jag hade klarat mig. Första rasten i sjuan var över och jag levde forfarande. Translation:This is as story from my first highschool day. Read it through google translate here.
