Jag är inte rädd för mycket. Kanske en dum höjd och att vara ensam. Men det finns en sak jag får stor klump i magen av. Doktorn. Jag har riktig läkarskräck. Alla former. Tandläkaren, optikern you name it, I hate it. Idag ska jag gå till doktorn och jag är riktigt nervös. Jag förstår att de inte vill en illa och att de gör allt för att jag ska må bra, men det är något i mig som säger stopp när en annan människa ska utvärdera, mäta, undersöka och döma en. Kanske är jag knäpp. Jag har fortfarande inte fattat att jag är en människa som funkar precis som alla andra och att saker kan gå snett för mig med. Jag är inte perfekt, fullkomlig och utomjordisk. Jag är rätt vanlig faktiskt. Som tur är har jag vargen som håller min hand och ger mig glass efteråt, har han lovat. (Eller jag sa det och han sa okej) När jag var fyra år vaknade jag en morgon av att jag var förlamad från midjan och neråt. Det var en virusinfektion som hade slagit ut alla nerver och jag kunde inte röra mig, låg bara på sjukhuset i smärta. Mamma var i nionde månaden med min lillebror och jag kände mig så liten. Jag minns att jag vägrade ha rullstol, ville åka barnvagn och när de skulle ta tempen på mig i armhålan vägrade jag det också och de fick göra det i rumpan istället. Herregud, envis unge. När jag gick till tandläkaren första gången bet jag nästan av läkarens näsa. Som jag har nämt tidigare har jag ju väldigt dålig syn också som försämras hela tiden så att gå till optikern är ingen treat det heller. Vi får se hur det går idag. Hoppas jag lär mig något, vågar släppa på kontrollen och bara inse att jag är en fungerande kropp. Hur jag funkar i huvudet är en annan sak. Det krävs mer än ett läkarbesök för att fixa det...
