Mina ögon är stora och klara men obrukbara. Jag ser ingenting på mer än fem centimerters håll. När jag var yngre förnekade jag hur dålig min syn var och gick omkring och kisade. En gång när jag skulle träffa en klasskompis som jag inte sett på länge sprang jag med öppna armar mot henne och insåg när jag var väldigt nära att det inte var hon. Jag fortsatte att springa med öppna armar och ett brett leende, rusade förbi och fortsatte så runt hörnet. När jag var utom synhåll grät jag av skam. Sen skaffade jag glasögon. Nu har jag linser och tänker ibland på hur det skulle vara om jag levde på sextio eller sjuttiotalet. Jag skulle vara tjejen med jätteflaskbottnar, flätor med band i och sitta längst fram i klassrummet. Det skulle vara fint på något sätt. Väldigt få människor vet att jag nästan är blind. Det får bli en hemlis mellan oss. Foto: Sima Korenivski