När jag var sexton år trodde jag att det som syntes i spegeln var allt som var viktigt. Jag hade långt blondt hår i vågor över axlarna och snäll rund mun som jag lärt mig att alltid pluta lite lätt med för att se söt ut. När jag såg på mig själv tittade en vacker kvinna tillbaka. En svarvad, mogen skönhet med världsvana ögon och perfekt kropp. Hon hade allt. Absolut inte dubbla bhar under den lånade toppen från DoRose, absolut inte knottrig hy, absolut inte en odefinerad rumpa, absolut inte mörkt hår på underarmarna och lår som gick ihop. Hon var en sagofigur från Bauers tjärn och Grimms skogar. En oövervinnerlig perfekt. Våga inte tänka något annat. Man måste vara exakt rätt och inte vara ledsen för då är man en svagis som går på dagis. Timmar och timmar framför spegeln och allt smälte ihop. Vem är du där i? Vad vill du med ditt liv? Varför tycker du så sjukt mycket om dig själv men det gör du ju inte du döljer ju för alla allt som är du? Som den där gången när du hade en stor dreadlocktova i håret och bara lät den vara så pappa fick klippa bort den en torsdagkväll framför teven i hemlighet. Eller när du peelade huden så hårt att det började blöda ur de små apelsinknottrorna. Framför spegeln. Vad är det du ser egentligen? Något du önskade fanns. Någon du önskade att du var som var falskt. Sen slutade de mörka håren på armarna märkas. De blev till midja, rumpa, lår, sånt som består. 24 år. Sånt som växer och gror. Dags att lämna spegeln. Där är det ändå bara du som ser. Den plutande munnen räcker bara till konsum. Sen glömmer du bort. Vem orkar ägna sitt liv framför spegeln? Nu har jag den till att få läppstiftet på plats. Nu har jag den till att med läppstiftskyss hälsa dig god natt. Att vakna upp i samma säng som du är som att sova med en spegel. Du ler, jag ler. Du är varm, jag är varm. Du har mörka hår på dina underarmar och det har jag med. Våra lår går ihop. Translation:In english here.
