Hejsan Elsa Jag misstänker att du har en hel del annat på hjärnan och hjärtat just nu än att läsa e-brev, men jag skriver till dig ändå. För det finns ju allid en chans att du kommer läsa det här. Tänkte skicka ett riktigt brev först, men var rädd för att jag skulle skrämmas om jag gjorde så. Först av allt så vill jag önska all lycka i världen och ett varmt grattis till dig och vargen, Rödluvan&vargen. Jag hittade fram till din blogg på något höger vänster vis i december. Det var nog efter Lucia någon gång för jag var hemma i Sverige igen. Bor på okänd ort vid havet i England som öppnade en alldeles egen Beyond Retro i höstas, där kan jag spendera alldeles för många timmar. I alla fall så har jag haft en tuff höst, ett ganska tufft år faktiskt. Allt från hur löjliga tjejer kan vara när de beter sig som man gjorde på högstadiet även fast vi är på universitetet nu till att få världens bästa jobb och sedan bli av med det och att vara en halv värld ifrån allt som man älskar. Att ha en morfar som ramlar ur en tall, småbröder som blir slagna på och föräldrar med mystiska sjukdomar samtidigt som man blir hemlös är inte så bra det heller. Så när det börjat gå ner så fortsatte det så. Jag började fundera på vad som var fel. Jag var hemskt elak, mot mig själv. Jag sa dumma saker och behandlade mig själv illa. Jag isolerade mig själv från andra och var bara så besviken på att mitt liv inte var som jag ville att det ska vara. Jag var tjock, ful, elak, dum, tråkig och en massa annat hemskt (sa spökena i huvudet i alla fall). Sedan fick jag komma hem till Sverige. Se lillasyster sjunga Lucia-sånger, bråka och krama på mina bröder och se att föräldrarna mår ju bra trots allt (morfar med för den delen). Och när jag satt där en mörk morgon i mitten av december så hittade jag fram till dig. Jag spenderade många långa timmar med att läsa om dig och de runt dig. Jag började från början och arbetade mig framåt. När jag kom fram till "nutid" så tror jag att det var någon dag innan jul, och jag var inte längre den samma. Jag trodde på allt som var vackert och fint. Jag pulsade genom snö i -17° i två lager strumpbyxor för att jag känner mig finast i klänning och vill vara fin eller ingenting alls. Jag började vara snäll mot mig. Jag började säga vackra saker om mig. Jag började se att världen är så mycket större än vad jag är men att hela min värld är jag. Så jag vill lova dig Elsa att jag är färdig med allt det där dumma. Jag ska hoppa, kasta mig ut, våga och älska mer än någonsin. Jag känner inte dig, och du känner inte mig. Men på ett sätt så fanns du där som ingen annan och tog min hand och visade mig det jag letat efter. Så Elsa, tack. Från den djupaste botten av mitt hjärta så är jag dig tacksam. Jag vet inte hur lång tid det skulle ha tagit för mig att hitta ut på egen hand men nu är jag på väg, på väg mot att vara den jag vill vara, att leva det liv jag drömmer om. Och jag vet att det här året har med sig en massa svåra val, saker kommer gå fel och hjärtan som kommer brista, men det är okej. Det kommer bli fint, finast, bara för att det ska jag se till. Kärlek! Jenny PS. Du får göra precis som du vill med mitt lilla brev Elsa, men när någon gjort något så vackert som det du gjort för mig då tycker jag att man ska berätta det. Jenny! Det är jag som ska säga tack. Du som läser och skriver fantastiskt vackra ord som dessa gör min blogg möjlig. Jag skulle aldrig orka jobba heltid, vara tokkär, fota varenda steg jag tar och alltid se positivt på livet om inte du fanns. Du är motorn till allt. Bensinen. Jag kan nog ändå inte riktigt förstå att ni blir så berörda av det jag skriver, och mina bilder. Jag är ju bara en helt vanlig tjej, med former och fabless för klänningar. Det är helt fantastiskt hur vi tillsammans formar en klick av flickor som inte vill trycka ner oss, gömma oss och inte ta skit. Vi är fasiken bäst ju! Fina eller ingenting alls. Jag hoppas du fortsätter att läsa, njuta och göra det här tillsammans med mig så länge jag har fingrar och internetuppkoppling. Det blir årets fest. Kram. /Elsa
