När jag var liten ville jag bli balettdansös. Jag övade och övade olika positioner framför spegeln och drömde mig bort till vackra scener, blodröda sammetsridåer och vippiga kjolar. Problemet var bara att jag var så himla klumpig. Kunde inte hoppa högt, bli lyft av killarna eller snurra runt runt utan att ramla pladask på rumpan. Så jag började med street dance istället. Det var roligt att få dansa och så men någonting i mig sa att det inte riktigt var min grej. Jag har aldrig varit tuff och den attityden som behövdes fanns inte riktigt där. Så skulle vi ha uppvisning på Vasateatern och hela salen var full av förväntansfulla föräldrar, äldre elever och vänner. De skulle till och med filma hela kalaset. Vid ett tillfälle skulle jag hamna längst fram och sparka en hög spark. Jag hade peppat hela dagen och övat. När de var dags tog jag plats framför alla och tog sats. Mitt ben flög himla högt. Lite för högt. Jag tog i så hårt att hela jag följde med och landade pladask på rumpan. Det var fruktansvärt pinsamt och gjorde oerhört ont. Men jag ställde mig snabbt upp, borstade av mig dammet och fortsatte med ett stort leende. Efter föreställningen applåderade alla och när det var min tur att tacka ställde sig publiken upp och skrek av förtjusning. Vilken lycka. Ibland är det inte så farligt att ramla, det är bara att hoppa upp på hästen igen och visa vad man går för. Nu dansar jag hela nätterna på klubbar, runt stången på midsommar och när ingen ser tar jag fram danskorna och ställer mig på tå framför spegeln. bild härifrån
