Annons
Annons

Amningsstatusen


 

Jag fick en fråga om jag fortfarande ammar, och svaret på det är ja.
Det är så himla intressant hur min bild på amning har förändrats sen jag var gravid och sen jag hade en nyfödd. Då handlade det så himla mycket om att få det att funka, härda ut smärtan och kämpa på. Ligga i soffan och titta på oändliga avsnitt Poirot och bara ammaamma.

Annons

Nu när jag väl fått igång en fungerande amning så handlar det hela om hur man slutar? Hur i hela friden? För Lynn vill inget hellre än att amma. Han vill amma hela nätterna, på morgonen, snutta när vi ses efter förskolan, nattas genom amning. Han har absolut inga planer på att sluta och vid varje litet försök från min sida är detta väldigt tydligt. Han älskar det helt enkelt.

För mig är amningen inget större problem. Lynn är en glad unge som får allt han vill och behöver. Han gnäller aldrig och är nästan aldrig missnöjd. Ruckar jag på amningen har vi ett helt annat barn. Då handlar det om att fösa bort honom från mig hela tiden, och det gör så himla ont. Men. Det måste ju sluta någon gång? Han är snart 16 månader, har strl 86 i kläder och det blir helt enkelt mer kämpigt. Som igår på väg till sjukhuset. Vi tar alltid bussen och det är en rätt lång väg. Lynn har inte lyckats somna för sin lunchnap, kanske för att vi är lite oroliga på väg till en läskig grej. På bussen vill han ammas till söms. Jag tycker att det är jobbigt att dra fram båda (han vägrar ett, måste få variera sig och jobba på båda varannan snutt, pust) brösten och sitta där med mitt stora barn på en trång buss och amma honom till sömns. Det är ju ingen annans business, men till och med mina vänner och familj skrattar till när man nämner hans amning. Inte hånfullt, men nästan alla jag mött tycker att det är knäppt att ha ett barn som tar fram brösten själv, förser sig och kanske till och med (håll i er) står upp och ammar! Det är liksom inte gulligt längre, jag är ”ägd”.

Jag funderar en del på det här. Jag är ingen amningskämpe, jag är en helt vanlig mamma som tycker om att vara nära min unge. Jag vill jobba, har honom på förskola men föredrar en god natts sömn med lite ryggont framför en kämpig avvänjning av ett barn som uppenbarligen äääääälskar att amma.

Det finns en så tydlig bild av amning. Till och med de som intalar sig själva att de inte kan förstå hur man någonsin kan vara emot att någon ammar offentligt, tycker nog att det är gränsfall när Lynn vill ammas. Han är ju så stor etc. Dubbelmoral på något sätt.

Där sitter jag med mitt ledsna barn på väg till sjukhuset och vill bara så gärna att han ska få sova. Jag tar fram brösten, måste ju. Eller? Hur känner du som läser. Finns det gränsfall där man inte längre är för offentlig amning? Finns det en plats och åldersgräns?

Iallafall. Min plan är att kanske sluta nattamma snart. I december åker ju jag till Paris i två nätter och då kanske Pontus lyckas hitta något som funkar som substitut? Han kastar ju allt vad flaska heter i marken. Vill inte se det. Napp och snutte går helt bort. Det är bara förflyttning och ipaden eller sjunga som funkar, en stund. Efter en timme är han påt igen.

Sen är vi ju två om amningen. Jag har ju hört att man måste hålla ut i alla fall tre nätter för att sluta. Men kan man göra det utan att ha något hjälpmedel?

Det är mitt svar. Ja, vi ammar fortfarande. Men för varje dag känns det kämpigare. Kanske inte för mig och honom, men för att vi snart går över gränsen av vad som anses normalt. Och det är lätt att säga att så är det inte, eller inte borde vara. Men så är det. Jag känner det i hela kroppen på bussen. Snart är vi inte mamma och barn längre, snart är vi amningsaktivister.

(39)
(0)
140 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar