Annons
Annons

Att vara till lags


 

Hej! Jag fick två kommentarer under mitt fråga/svar-inlägg som handlade om min spegelmin på Instagram som jag tänker att jag plockar ur och svarar på här i ett eget inlägg. Här kommer de:

→ Bra kommentarer ang selfieminen, MEN jag måste erkänna att jag också reflekterat över den minen och håller inte med dig om att det är din finaste min. Tycker många andra miner är mycket härligare oavsett vad som eventuellt ”symboliserar” vad.

Annons

→ Jag instämmer. Jag tycker inte att det var slushaming, däremot en rimlig undran om varför du alltid visar upp en så tillrättalagd bild (av allt egentligen, inte bara dig själv). Önskar att jag fick se dig avslappnad och mindre liksom tillgjord ibland, liksom jag önskar att jag fick mer nyanserade texter där inte allt måste beskrivas som det bästa och finaste hela tiden. Saknar ärlighet och något mer genuint helt enkelt. Det finns ju där bakom, såklart, men det är som att du inte vågar visa det utan måste lägga på ett lager av poserande och superlativ över allt.

Först så förstår jag att andra människor inte tycker att min spegelmin är min finaste min. Precis som min mamma aldrig gillade att jag hade beige läppstift i skolan eller stringtrosor som var uppdragna över byxlinjen, men hon lät mig ändå. För mycket man gör för sig själv för att vara fin (enligt en själv) är ju för att man själv trivs med hur man ser ut och sen går man vidare. Jag tycker dock inte att min spegelmin är värst hemsk, utan helt okej och iallafall inte frånstötande? Men som sagt. Jag vet att andra tycker jag är finare om jag ser ärligt klämkäck ut, genuint glad (svårt att få till i selfie?) och härlig. De få gånger jag lagt upp en bild där jag ser direkt tuff eller cool ut enligt mig får jag snabbt kommentarer om varför jag är så sur? Det är helt enkelt svårt för mig att hitta en min som alla andra ska vara nöjda med, så jag kör på den där jag känner mig fin.

Som svar på den andra frågan så tror jag att du har blandat ihop två grejer. Jag menade att det var skammande att ta upp patriarkatets struktur och samtidigt fråga varför jag ser ”så kåt och oskyldig ut?” på bilderna. Och om det var detta jag försökte uppnå. Att jag visar upp en tillrättalagd bild på bloggen tycker jag är en annan fråga men jag ska försöka svara på den också.

Jag har förut berättat lite smått om hur det är att vara offentlig och genomgå en kris. Jag har ju bloggat varje dag i snart 10 år och på den tiden har mycket hänt som jag har delat med mig av. Mycket är skönt att ventilera, en del ljuvligt mysigt att dela med sig av. Allt från att min lägenhet brann upp till att mina föräldrar skiljde sig och att jag började gå i terapi har jag berättat om. När jag träffade Pontus, gifte mig, varje dag av graviditeten och alla känslor där, förlossningen, amningen. Jag förklarar hur jag ser på min kropp eftersom många anser den vara ”för stor” att skryta med. Jag vill berätta även om de små till tillfällena när jag är ledsen och försöker väva in känslor i det mesta jag skriver och berättar. För sån är jag, genuint. Alla som känner mig vet att jag är en extremt känslig typ. Det är just därför jag har svårt att prata om vissa saker och svårt att visa upp en skör sida. Då brister det helt enkelt. Just nu jobbar jag för att få ihop en härligt liv efter stor sorg, rädsla och dödsskräck. Jag bearbetar känslorna som kommer upp varje dag och har även skrivit om hur fascinerad jag är över hur det går att vara ledsen och glad samtidigt. Jag vill verkligen njuta av de här småbarnsåren som jag kommer få, vill ha roligt, fylla livet med känslor som är precis tvärt om de jag kände förra vintern.

När jag öppnar upp kommer det ofta många fina kommentarer som stärker och peppar, underbara mail från människor som går igenom samma sak, men jag får också kommentarer som i all välmening verkligen gör mig ultraledsen, jag har lärt mig googla mitt namn på ett sätt så jag kan hitta blogginlägg jag letar efter utan att behöva se allt skvallerpressen skrivit och jag försöker helt enkelt bygga upp mitt liv igen.

Att blogga varje dag och alltid vara alla till lags är helt omöjligt. Jag kan inte leva mitt liv för att tillfredsställa andra. Är bloggen glad och peppig är det för att jag behöver det. Är den känslosam är det för att jag behöver det. Om ni behöver mig och bloggen får stå för er. Man måste ju inte läsa, men jag kan inte hindra hur det känns att läsa vissa kommentarer. För det är mitt liv som det handlar om. Det är verkligt för mig varje dag jämt, även om den inte är nyanserad. För så är aldrig mitt liv. Det är 100% åt något håll, sen svänger det.

Puss.

(16)
(619)
(0)
92 kommentarer | Translate
 

Annons


 
 


Annons

Laddar