Hej! Nu är det dags för det första inlägget i vår bokklubb om den första boken Arv och miljö. Så kul att ni är så många som är med och läser! Hoppas det kändes lagom med två veckor för halva boken, jag tycker att det var bra för den här tjockleken. Jag har ju läst Arv och Miljö av Vigdis Hjort en gång i somras redan, så denna diskussionen är ju lite speciell för mig, eftersom jag vet hur boken slutar menar jag. Men tanken här är ju att vi alla ska diskutera och lämna gärna era tankar och funderingar kring boken i kommentarsfältet så bildar vi trådar kring olika ämnen. En bok kan ju verkligen öppna upp sig när man pratar om den. Först vill jag säga att jag tycker att boken är fantastisk. Språket är så ärligt och flödande, som att hon pratar med sig själv och försöker övertyga sig själv om rimligheten i sina tankar. Jag känner så igen mig i hennes sätt att rabbla saker och försöka förstå. Försöka hitta ord på sånt som egentligen bara är luddiga känslor och sätt för kroppen och hjärnan att bearbeta livet. Nu har vi ju läst 182 sidor av boken och precis kommit till begravningen och klarat av den. Jag känner verkligen en lättnad med Bergljot, fattar precis hur det är när man får smita undan, slippa låtsas. Att sista sidan var första riktiga tillbakablicken till barndomen ger en känsla av att vi nu kommer få dyka in i hennes liv på djupet, att vi närmar oss brännpunkten. Men om vi börjar från början. Hela första sidan är ju som en snabb recap av Bergljots berättelse, vi förstår direkt att det är det här som boken handlar om. En personlig historia om en dotters relation till föräldrarna, om arvet, och arvstvisten. Redan här känner jag en dragningskraft. Kanske är det för att historien om att vara barn tills man dör är så igenkännande, våra föräldrars makt över hur vi mår? Även arvshistorien är något jag blir nyfiken på, bättre än vilken mordgåta som helst. Mer spännande, mer verkligt, lika viktigt och brinnande. Bergljot beskriver att hon blir sjuk av sina föräldrar, att hennes kropp liksom slår bakut för att hon inte är bekräftad. Jag har ju gått en del i terapi och där pratas det mycket om den känslomässiga bekräftelsen. Det är ju en av grundstenarna i föräldraskap. Jag har fått lära mig att det är grundläggande att berätta för sina barn att man ser och hör dem. Jag ser att du är ledsen, jag hör att du är arg. Det är så viktigt att vi blir sjuka om vi inte får bekräftelsen. Det handlar om att bli sedd och verklig, att finnas. Bergljot känner inte att hon finns, ingen vill höra hennes historia. Hon blir sjuk av att låtsas, bryter hellre med sin familj än att låtsas, men något inom henne vill ju ändå prata. Hon vill bli bekräftad och ser sin bror Bård som hon inte haft kontakt med på många år som den öppningen. Jag har aldrig fullt ut avsagt mig bekantskap med släkt eller familj, men jag tycker att det här ämnet känns så oerhört bekant och viktigt. Jag som läsare blir bekräftad av hennes ord, jag känner att det är okej att inte låtsas och pina mig igenom situationer med släkten där jag inte duger som jag är. Den enorma skammen av att känna lättnad när man slipper ett telefonsamtal, eller skräcken när man vet att någon annans känslor och krav kommer komma och ta bitar av en, den beskriver hon så bra. Det tog mig flera år i terapi att försöka förklara för terapeuten att det jag känner är skräck, utan att jag har något att vara rädd för. Det är min kropp som är rädd för att känslorna inte är bekräftade. Att sen bestämma sig för att säga upp kontakten, eller att inse att man satt ribban för högt och sen nöja sig med lite, det är så oerhört befriande. En grej jag undrar över är om någon av er varit på den andra sidan? Alltså ett syskon till någon som brutit? Syster eller bror till någon som står och svettas av obehag på en släktfest? Går det att förstå? Kan man känna och begripa sin familjs ångest i det läget? Eller ser man det mer som känslomässig svaghet? Egoism? Vore intressant att höra. Ni som brutit med en familjemedlem, berör den här boken er extra mycket eller är det något som inte känns igen. Hur är beskrivningen för er? Jag tänker också på hur fantastiskt det är med breven. Mailen. Det är ju exakt så släkt och familj kommunicerar när det inte är tryggt. Vi vill prata med varandra, men vet inte hur man gör så vi mailar eller skriver brev och skickar. Vips kastar vi oss till någon primitiv form av kommunikation. Vill säga vår mening, hålla monolog. Men blir det någonsin en diskussion? Går det att mötas över breven? Jag älskar hur Vigdis driver fram historien genom breven. Det ändrar språket och gör att man vaknar till. Jag älskar att läsa mailen från Bergljots syster Astrid, för de är så ovridna och ärliga och känns som att de kommer från andra sidan och noll färgade av Vigdis eller Bergljot. Som läsare tänker jag, ja jag fattar verkligen hennes point of view, och sen säger Bergljot något om mailet som får mig att ändra mig direkt. Det är en mäktig läsupplevelse. Det finns så många små bra scener som man kan försvinna in i. Även om boken nästan helt saknar miljöbeskrivningar är den tydlig i känslor. När hon berättar om när mamman frågar Bergljot om hon gett sina barn ecstasy, men egentligen bara vill vara med. När pappan säger se dig i spegeln och du ser en psykopat. En grej som verkligen ger djup i boken är användandet av konst i berättelsen. När hon skriver om Marina Abramovic performance och sen använder det som beskrivning på pappan, fantastiskt. Men jag känner att jag inte riktigt hänger med i mellanhistorierna, de om hennes vän Klara och om Bo. Jag känner att de är viktiga för att få paus från drivet framåt, men ser inte meningen med de olika berättelserna. Kanske finns det inget? Kanske är de bara paus. Även om boken har en tydlig berättelse och det framför allt är den man följer med spänning, skriver Vigdis väldigt poetiskt och fint. Ibland dyker det upp meningar som gör att man stannar till. Kärleken är en kirurg som opererar kring hjärtat. För om allt hade varit upplyst hela tiden, skulle man ha vara tvungen att bära mörkret inom sig. Nu har vi kommit halvvägs in i boken. Vad tycker ni om den? Jag tycker den är oerhört spännande och minns att jag inte kunde släppa den första gången jag läste den. Som att jag bara måste få reda på hur det går med arvet och kommer hon berätta hemligheten och kommer det att bli en explosion i familjen? Hur känner ni? Vad har ni med er från första halvan? 16 oktober pratar vi om andra halvan, summerar och önskar bok till nästa bokklubbsträff. Puss! ?
