Vi åkte till Palma för att få vara själva. Efter en hektisk och galen sommar. Med poolfester, vin och festivaler. Vi ville smaka på det salta havet, sakta guppas med i vågorna, inte säga ett ord till varandra på flera timmar men ändå höra varandras andetag. Vi åkte till Palma för att vila upp oss, se solen en sista gång innan Stockholm blev mörkt och kallt. Få ut de sista dropparna av sommar. Vi trängdes på hundraåriga spårvagnar och åkte tvärs över ön. Förbi tunga olivträd och knastertorr gul mark. Genom tunnlar och över broar och till slut öppnade det turkosa vattnet upp sig framför oss. Vi stannade till på uteserveringar och köpte varsitt glas cava, nervöskissade på ägglossningstest på toaletten och promenerade ut i natten hand i hand. Paella och hög feber. Det kommer inte bli någonting, som det blev ingenting sist. Det går inte att tänka på, vi får tänka på det blå havet istället, och vågorna. De lugnar. Svanarna ser likadana ut i Palma, med höga halsar och långsamma simtag där under den grumliga turkosa vattenytan. Men byggnaderna är större och träden lummigare. Vi tittade på barnen som tog selfies framför dammen och kastade små brödsmulor till svanparet. Sen åkte vi hem. Med vad som skulle bli en liten bebis i magen. Det allra finaste man kan få med sig hem från Palma. Translation: Well, let's cut right to the chase - I'm pregnant!
