God morgon kära ni! Idag fyller jag år men jag skriver detta igår morse när huset är helt mörkt och tyst. Attans nu ringer Pontus väckarklocka så jag får vara snabb för att få ner några ord! Jag ville mest säga tack för att jag får möjligheten att skriva här varje dag och att ni läser och kommenterar. Att ha en stor offentlig blogg är inte för alla, men jag har bloggen att tacka för mycket som blivit fantastiskt i mitt liv. Bloggen har dessutom varit en plats där jag kan testa saker och utvecklas. Formulera nya tankar och se vart de leder mig. Jag älskar ju att ringa in och skapa form kring idéer om livet och det har lett till mitt välmående idag, tillsammans med andra saker. Hade jag inte fått ner på pränt hur jag mår och vad jag drömmer om hade det inte varit lika lätt för mig att se framåt och kämpa mig igenom de här åren som helt ärligt varit fruktansvärda på många sätt. Jag känner mig alltid tjatig när jag tar upp min livmoderhalscancer och det som följde, men det är mitt livs stora grej. Mitt trauma. Innan dess hade jag inte varit med om så mycket så även små saker blev ofantligt stora. Nu kan allt jämföras med rädslan att dö ifrån sin bebis. Rädslan av att läkare tittar oroligt på en och flackar med blicken. Inte kan lova det enda man ber förtvivlat om. Att man inte kommer dö.Men det gjorde jag inte och idag fyller jag 37 år. En fin siffra. Inte 40 än men definitivt vuxen. Som 37-åring planerar jag att leva mestadels lycklig hela året. Jag har inte varit lycklig ett helt år tidigare i vuxen ålder vad jag kan minnas så det ska bli pirrigt att testa det också!Som 37-åring tänkte jag sluta jämföra mig med andra och vara genuint glad för andras skull och val. Jag tänker inte ta massa skit bara för att jag är enkel att slå på och jag kommer våga kasta mig ut och göra saker som kan vara fröt till resten av mitt liv. Sånt man säger en tidig morgon i mörkret när ingen hör. Skriver jag det här blir det sant. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag om mig själv och desto klarare ser jag vad som är viktigt i livet. De där sakerna som finns där när man är i kris, de som betyder något. Hälsan kommer först, för har man inte den har man ingenting. Därför har jag gett min hälsa ett helt år av uppmärksamhet. Det började med träning och terapi, läkte huvudet och nu har jag fått en stark kropp på köpet. Många frågar mig hur jag gått ner i vikt, som att det är den stora grejen. Jag fattar, det syns utåt. Jag svarar sällan för det skulle vara att förringa hela min resa. Jag är ingen diet-tipsmaskin. Att sluta vara deprimerad och börja bry mig om mig själv på riktigt är hur. Kärleken till min kropp som jag hatat och sett som förbrukad i många år är tillbaka. Den och jag är samma.En annan grej som kommit med åldern är lugnet. Jag känner mig inte stressad över stora beslut och förändringar. Jag behöver inte flytta nu, vi kommer nog aldrig flytta från Gotland. Men när hela kroppen kliar och huvudet likaså är det svårt att sitta still i båten. Nu är havet lugnt, det ligger spegelblankt framför mig iallafall idag. Killarna är tysta i sängen där inne i sovrummet igen. Snoozar och drömmer. Jag är så himla tacksam över att jag har min familj. Det kunde blivit på ett helt annat sätt för mig, men så blev det så här bra. Jag kommer säkerligen stöta på motgångar och sorger i livet, det är en del av det. Men kanske blickar jag tillbaka på 37 och tänker, det var ett fint år! Hoppas ni vill hänga med på resan, och tack för att ni läser. Puss! 💘
