På torsdag fyller jag 38 år. En redig ålder. Mycket borde fallit på plats men på många sätt känns det som att jag precis börjat. Är 38 året för nystart? Är det en tidig 40-årskris? Inte en kris som att jag mår piss och måste förändra livet utan som en kris att är detta allt? Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig varit särskilt stressad av ålder. Kanske för att jag alltid varit tidig med det mesta. Mens vid 10, första riktiga pojkvännen vid 13, flyttade hem till nästa kille vid 16 och flyttade hemifrån på riktigt vid 19. Jag kan inte vänta på att livet ska ske. Är det en skada av att ha frilansande förändrar?Jag har aldrig sett ett vardagslunk, bara längtan efter att vara i ateljén och måla. Se en tavla man har i huvudet bli till. Drivet efter att vara nära det man älskar, fylla hela livet med det. Vad är det egentligen jag älskar? Jo, gamla kläder. Inte plaggen i sig utan berättelserna de kan skapa. Vad säger en tröja, vem har burit den här brudklänningen? Så nu vid 38 kliver jag ett stort steg närmare det igen. En lång paus av att vara 20-någonting och 30-någonting har tillbringats i internets läskiga värld. Här har jag skapat berättelser men det har varit jag som är plagget, jag som är objektet. Det är skört. Konstigt (eller kanske inte alls konstigt?) nog så har jag aldrig älskat att vara influnencer, blogga och skapa innehåll, så mycket som nu. Kanske för att det så tydligt inte är ett tvång eller en evighet. Jag ser i horisonten en annan vardag och verklighet än den jag haft de senaste tio åren. När jag är 48 jobbar jag förhoppningsvis bara med kostymdesign, men nu trivs jag exakt på platsen jag är. Angående barn och familj så har jag ju inte fått välja riktigt, beslutet om ett barn gjordes av kroppen dagen jag fyllde 31 år. Så i sju år har jag kunnat fokusera på det gulliga barn jag fick, och på mig. På vad jag vill göra. Det har varit sorg och sökande. Kanske exakt det som en 40-årskris annars är? Jag har ju alltid varit tidig. När jag var 28 hade Pontus och jag hade precis flyttat in i vår första gemensamma bostadsrätt på Hallandsgatan. 63 kvadrat strålande solig minitvåa med liten alkov och utsikt över Blekingetäppan. Jag tyckte lägenheten med det orangea kylskåpet var det finaste jag sett. Tre år tidigare hade jag sagt upp mig från Beyond Retro och efter några trevande första frilansår hade jag fått jobbet som inredare och programledare på Äntligen hemma. Jag skapade knäppa vardagsrum med burlesk-tema, inredde för barn i garderober och gjorde 1950-talskök. Sånt som inredning handlade om på den tiden, innan dyra designlampor var normalt i varje inredningsinspiration. Vi gjorde IKEA-hacks och hade supertrevligt på jobbet tillsammans. Jag älskade att jobba i team. Jag hade precis flyttat in min min ateljé på Konstakademin från en liten studio på Gotlandsgatan som jag delade med Emma Elwin och så tillbringade jag dagarna med att skriva på min nya bok Inred med vintage (som blev en total flopp och mest bara var ångest om jag ska vara ärlig) och åkte till Gotland med Pontus på sommaren för att vara med på hans jobb. En ö vi båda blev tokförälskade i. Att vara 28 var att leva ömsom i hybris och ömson i totalt självhat. Jag minns att jag tyckte att jag var så dålig på allt. Dålig på att fota, på att styla, skriva etc. Men de jag jobbade med både krävde mycket av mig och hyllade mig. Det var stora skor att fylla varje dag, så jag skyddade mig genom att skapa en tydlig persona. Elsa med det röda håret. En karaktär gjord för att vara så duktig som möjligt. Alla måste vara nöjda med mig. Men särskilt trygg och lycklig vet jag inte om jag var, det fanns det inte tid med då. När jag var 18 gick jag på Södra latins teaterlinje och var precis på gränsen mellan barn och vuxen. Skolarbete och öl på Riche, teaterföreställningar och yoga. När man gick teater på Södra latin, iallafall förr om åren, kom castare förbi och plockade upp skådespelare in the making och testade för olika roller. Nere på Replagargatan, som ligger parallellt med skolan, låg Dean Casting dit jag gick och filmade då och då. Det var en av dessa casting tapes som till slut letade sig fram till chefen på ZTV och som satte igång min tv-bana. Men än så länge handlade livet mest om min nya kille Johan som jag var ihop med och mina kompisar. Jag hade gamla vänner från Engelbrekt och nya vänner från Södra som blandade ihop sig. Vi satt på Galento på Surbrunnsgatan och var klassiska indie-ungdomar. Ville vara intellektuella och duktiga i skolan, hade ett band och ägnade söndagarna åt att plugga. Jag var redo att flytta hemifrån. Kanske mest för att det var så stökigt känslomässigt där, och jag hade så mycket eget att fokusera på. Hela vuxenlivet framför en. På skolan trivdes jag bäst med att rota runt inne i kostymdörrådet och leta fram kläder till förställningarna. Jag var nog inte helt bekväm med att stå på scen, men så fanns det andra som tyckte att det där med tv, det ska nog ändå passa mig. Jag testar, man är ju bara 18 år en gång. 💫
