God morgon och glad fredag! Jag fick en fråga från en läsare som jag tänkte att vi kunde hjälpa henne med. Fint sätt att inleda helgen med att hjälpa en medmänniska ju! Så här skriver Therese:Godkväll! Förlåt för en personlig fråga, men jag tycker du är så klok o insiktsfull i mycket av det du skriver så därför frågar jag. Jag har ett barn med starka affekter, svårt att reglera sina känslor och lite svårt att vara ”lagom”. Vi andra i familjen har lite jämnare temperament o jag känner både att mitt barn hamnar i kläm, känner sig lätt fel o triggar oss andra till en obalans. Jag förstår o försöker verkligen bete mig så gott jag kan o jag tror förstås att mitt barn gör det med o försöker hjälpa hen. Men så är jag så många gånger osäker på vad jag ska göra eller ångrar nåt jag sagt i stundens hetta… Och då kom jag att tänka på att du som barn beskrivit dig på ett sätt som tangerar det o också hur din familj hade svårt att känna igen sig i det. Och (förlåt för lång inledning) då kom jag att tänka på: skulle du vilja beskriva vad du hade behövt som barn? Vad hade hjälpt dig? Vad har hjälpt dig som vuxen som kanske du hade behövt tidigare? Förstår att du är du - men ibland behöver man bara nya infallsvinklar för att komma ur hjulspår o förhoppningsvis hitta tankar eller inspiration för sitt eget liv.Fin och utlämnande fråga! Att analysera sig själv i föräldraskapet är steg ett till att bli sitt bästa jag tror jag, och såklart att verkligen lyssna på sitt barn. Vår generation har lärt oss det genom att prata med varandra och våga vara sårbara antar jag, och det tjänar våra kids på i längden. Men som du säger så kan ju en familj bestå av olika individer och här är det en balans att se vad som är personlighet och vad som är konkreta behov. Mina föräldrar såg mig som en ganska så färdig person när jag var liten, mer känslig än dom, och därför tror jag att de hade det svårare att spegla sig mot mig. Jag minns å andra sidan att jag så himla gärna bara ville vara nära, få fysisk kärlek och bli bekräftat i mina känslor men inte hade medel för att uttrycka det på särskilt vettiga sätt. Det blev klassikern inte ge uppmärksamhet för att utsläcka det överdrivna beteendet, vilket såklart i sin tur leder till att beteendet ökar, för behovet finns ju fortfarande där.Jag minns en sak som Louise Hallin sa en gång i ett podd som stannade hos mig och det handlade om syskonskap. När ett syskon kommer, ge ännu mer kärlek och uppmärksamhet till den förstfödda, det är nu den behöver det som mest. Barnet kan inte förstå varför man helt plötsligt inte är den viktigaste i familjen och förlorar något som alltid varit. Att vara överdrivet bekräftande är att mota osäkerheten i grind och så kan man förebygga känsloutbrott.För att gå tillbaka till min barndom så försöker jag tänka noga på vad jag hade behövt. Tydliga regler, massa fysisk närhet, att få vara med i samtalet (är man känslig är man ofta smart!) och hjälpa till med tankar och idéer, inte ses som ett högljutt problem. En minut utan tröst är en evighet av att vara osedd när man är barn. Det går inte att lära sig att "skärpa till sig" genom att någon är arg på en, törsten efter känslomässig bekräftelse bara växer då.Jag minns i klassrummet så var jag hon som grät och det var inte populärt kan jag lova. Man blev lärarens gullegris och det var sjukt störigt för de andra i klassen. Då hade jag gärna lärt mig hantera mina känslor innan, för det enda jag visste var att jag var dålig och jobbig när jag var känslosam. Det är fortfarande ett av mina rys när det komnmner till min personlighet och säkert något folk (som inte känner mig) stör sig på hos mig. För vi lever i ett samhälle där lagom är bäst och där känslor anses vara en svaghet. Men så ser jag kanske mig själv mer som en person som borde vuxit upp i en brokig, stökig, fysisk, högljudd familj från tex Italien och tror jag hade passat in som handen i handsken. Idag tänker jag ofta på det där med att säga ja till den första tanken, lita på att kroppen och huvudet skickar signaler som är korrekta. Var nyfiken på ditt barn, fråga frågor och anta inte att det är barnet som är konstig och lagomheten som är det eftersträvansvärda. Det är troligtvis just känslorna som är det finaste med ditt barn. <3Lycka till nu och hoppas ni får en underbar helg! Ni andra, vad har ni för tankar kring detta, det är så intressant att höra era råd! Puss!
