God morgon! Jag sitter här i soffan på Gotland igen, knapprar på datorn med målarfärg på händerna. Japp, jag har målat om sovrummet en fjärde gång. Sjukligt kan man säkert tycka, men det är iallafall rätt färg så nu blir det inga fler gånger. Att måla om är en oerhört skön känsla. För mig är det som att något kliar och så har jag förmågan att ställa det rätt. På en halvdag och med hela kroppen, podd i öronen och egen kraft förändrar jag ett rum. Ingenting är svårt när man gjort det tre gånger heller. Idag tänkte jag skriva om något som jag vet att många av er som läser funderar på och våndas av. När familjer bryter upp. Som en hoppfull vän som gått igenom hela resan och kommit ut lyckligare på andra sidan vill jag säga att allt kan bli bra!Jag tänker ofta tillbaka på tiden vi bodde i Göteborg. När mina föräldrar var gifta, min syster som ju är nio år äldre bodde hemma och Sigge och jag hade en våningssäng i vårt gemensamma barnrum. Leksaker över hela golvet, kompisar i hus i kvarteret man kunde knacka på och fråga om de ville leka. Allt var inte lätt då såklart, det var 1990-tal och vi hade ingenting extra eller onödigt. Hemmet var ett dödsbo som vi flyttat rakt in i och pappa fick jobba hela dagarna och nätterna för att det skulle funka. Men det gjorde det och vi flyttade till Stockholm för konstnärskapet. Framgången och möjligheterna. Men då började familjen falla isär. Min syster var 18 år då och stannade kvar i Göteborg. Min lillebror hittade snabbt vänner med familjer i kvarteret som han hängde med och jag träffade Martin, min pojkvän som bodde med sin mamma i Gamla stan och där jag kunde leva det livet jag var nyfiken på. Vi lyssnade på Nuggetsboxen, spelade poker på nätterna och utforskade vuxenlivet. Det händer alla familjer såklart, livet rör sig framåt och grundstrukturen ändras. Det är säkert inget som stör andra men för mig var det så himla otryggt. Jag saknade att sitta tätt allesammans i soffan och titta på film, att vara tillsammans, äta middag runt samma bord och skoja. Att ha en familj som håller samman var det enda jag ville som liten. Min bästa plats för vila och kärlek. Men 2011 skiljde sig mina föräldrar och ni som hängt med vet att det inte var en lätt period för mig. Att ha föräldrar som går isär efter 30 år är inte enkelt men det värsta för mig var att det skedde i offentligheten. Detta är min historia och ingen annans, min vinkel och upplevelse. Att människor slutar vara kära är en sak, men att acceptera att det som en gång var ens tryggaste lyckligaste plats inte längre finns är något annat.Under den här tiden sa många till mig att jag måste växa upp. När jag får en egen familj kommer det vara lättare. Du är inte dina föräldrar. Så sant och så rätt de hade. Men hur känner man det på riktigt? Behöver man inte hjälp inifrån för att frigöra sig? Är det verkligen något som händer av sig självt eller som man vill göra? Inte jag. Jag ville noll procent frigöra mig, jag ville klistra ihop familjen så vi kunde ha det så där lyckligt och fint som vi hade det i Göteborg runt matbordet. Där Andrea byggde berg med potatismoset och vi fick dölja med mjölkpaket för att inte se geggan med soya och ketchup. Hysteriska skratt och gemenskap. Nu var den borta. Vuxna barn och vuxna föräldrar. Så sorgligt på något sätt. Blomblad som virvlar bort år varsitt håll i vinden. Det svåraste när mina föräldrar skiljde sig var att inte ta ansvar för deras känslor. Ett barn kan aldrig ta ansvar för sina föräldrars handlingar och känslor, även om det är vuxet, men med löpsedlar och åsikter utifrån är det svårt att känna efter på riktigt och landa i tanken. Jag kände istället rädsla och som att allt var ett öppet sår. Alla i familjen var ledsna, hur ska jag fixa detta? Och det kunde jag ju inte, men jag ville inte heller fly. Så jag började gå i terapi. Egenterapi och familjeterapi. Bjöd in de som ville, pratade igenom och kände extrem ångest. Jag fick panikångetattacker, gömde mig för pappa på gatan och var livrädd att något skulle hända min mamma. Till slut blev jag allergisk mot att låtsas. Jag kan inte sitta på en middag och ha trevligt tillsammans när alla egentligen är ledsna. Det går inte.Sakta men säkert hände det där som folk sa men som inte gick att ta in när allt var nytt. Jag blev gravid, fick ett eget barn, fick cancer och livet kom emellan. Mitt eget liv. Mamma hittade till sin lycka och pappa landade i sitt nya som verkade vara helt rätt för honom. Mina syskon hittade sitt. Jag vågade säga vad jag kände för nu bar jag på min egen trygghet och insåg att kanske klämde skon där? Det är inte mitt jobb, bara för att jag är mellanbarn, att hålla ihop familjen. Det är en alldeles för stor börda att bära. Men det är fint att ha som drivkraft att alla ska vara lyckliga. Det tar dock tid att våga visa och säga vad jag känner. Fastän det är läskigt och visar mig svag är det ett steg på resan. Jag måste vara sann mot mig själv för att sluta vara rädd. Då slutar panikångestattackerna att komma, då går tiden och sen, nu, ser allt annorlunda ut. För tiden läker de flesta sår, livet är långt och när allt lagt sig kommer en stund där man sitter och är trygga tillsammans runt ett middagsbord igen. Det gick inte så fort som många ville, det tog nästan tio år, men nu behöver jag inte låtsas längre. Jag känner kärlek och trygghet för alla. Familjen är inte som den en gång var, men den är inte heller splittrad. Den är större. Det är inte sorgligt när barn blir vuxna, när föräldrar skiljer sig och det inte är 1990-tal i ett radhus i Göteborg längre. Med gamla möbler någon tant inrett med på 1930-talet. Det är något annat, finare, för det är självvalt. Allt kan bli bra. Man kan känna sig trygg med någon man gömt sig för på gatan för det känns för starkt i bröstet. Man kan skratta och kramas och vara ännu mer sig själv än innan. Det är en resa och den tar tid. Låt ingen säga åt dig hur snabbt eller på vilket sätt du ska komma dit. Du har det inom dig, du vet. Jag minns ett ögonblick i en buss när jag såg pappa genom rutan på gatan och fick en varm känsla genom kroppen att jag ville sms honom. Då gjorde jag det. Där är första steget. Men det kommer när man själv känner det, inte för att vara duktig eller rätt. Inte för att hålla ihop något. Det är för att det finns äkta kärlek där inuti bakom alla sorger. Den är starkare och det är känslan av familj. Allt kan bli bra. 💓
