God morgon! Jag vaknade tidigt, vem är förvånad? Men den första stunden på morgonens tankar är renare än alla andra. Det är kanske så meditation fungerar? Tankar kommer in, sen flyger de iväg. Jag drar min hand över magen och känner på mitt utstickande revben. På vänster sida buktar det ut, ungefär som en hård knöl. Brosk och ben som bildar ett litet berg när jag kisar ner över min kropp. På andra sidan är det mjukt och slätt, men på vänster sida bor mitt revbensberg.Jag frågade min kompis Emilia som är doula sist vi sågs om man kan bryta revbenet när man föder barn utan att märka det. Absolut sa hon. Jag försöker tänka tillbaka på min förlossning. En hel dag av värkarbete hemma först, smärtor jag tog genom att stå lutad mot köksbordet och Pontus hand mot ryggen. På andra dygnet åkte vi in och jag var 4 centimeter öppen. Sen ett helt dygn till av smärtor, felsatt smärtlindring, krystvärkar som uteblev och min alldeles egna inre kraft som födde ut min 4,5-kilosbebis på ren vilja den 37:e timmen efter täta värkar med dropp. Jag minns inte de sista timmarna alls. Bara att jag hade så ont att jag gav upp på mig själv. Jag svävade runt i rummet och såg ner på någon annan som födde barn i midsommardagssolen. Ibland när jag ätit eller druckit något känns det exakt som de första sparkarna. Tarmarnas rörelse i kroppen liknar en bebis. Jag undrar hur det skulle vara om jag fött barn idag? Kanske skulle det inte vara lika jobbigt? Jag är starkare nu, vanare vid hur kroppen reagerar vid smärta, kanske skulle det kännas bättre? Men det får jag aldrig veta. Mycket av sorgen över att inte kunna få ett till barn ligger i att aldrig mera få uppleva att vara gravid. Känslan av att ha en intim stund med kroppen. Det är bara vi här under denna huden. Jag drar handen över mitt revben. Tänker på den första promenaden längs Åstraviken med Lynn i vagnen och den brutala håll jag hade. Inte så konstigt kanske med ett knäckt revben. Nu är jag läkt men ärrad. Revbenet stirrar på mig i spegeln och påminner om allt slit. Det fysiska och allt det andra. Lynn ligger i sängen och sover. Han är sin egen. Jag är min egen. Av mitt revben skapades en man.
