Älskade Mira! Jag minns när Jag såg dig första gången. Du satt på Pontus axel i ett litet hemvirkat koppel. Pontus och du var en sån självklar duo redan då. Din svarta tjocka päls och mjuka nos. Hur du alltid ville bestämma själv när vi skulle gosa. Jag har aldrig fått växa upp med djur och så fick jag dig på köpet när jag träffade mitt livs kärlek. En karaktär, som Pontus alltid skojat om med kärlek. Du fick bli 18 år och levde ett långt och fint liv med naturen och alla mjuka fåtöljer du valde ut. Utflykter till Gotland och lugna hemmakvällar i vår famn. Vi saknar dig allihop. Tack att jag fick vara din matte de här 13 åren som jag känt dig. Du var den snällaste, mjukaste, gosigaste katten jag någonsin mött. Din familj.
