Jag var helt säker på att ruset efter sommaren skulle lägga sig så fort vi kom hem till stan och vardagen var tillbaka som vanligt med hämtning, simskola, leriga överdragsbrallor och vabb. Att sommarens lunk med kaffe på stranden och långsamma långpromenader var ett vilsamt vakuum som bara kunde infinna sig i ledigheten på Gotland. Den lycka jag känt sen juli, den måste vara ett tillfälligt rus. Vakna på morgonen och inte ha ångest, inte oroa sig eller känna att jag finns enbart i speglingen av andra. Istället ha huvudet lätt och kroppen tung. Trygg. Grundad.Vi åkte hem och i september fanns känslan kvar. I oktober också. Jag förklarade för Pontus att jag nog verkligen måste vara i någon form av rus från sommaren fortfarande. Det känns inte längre särskilt jobbigt när jag stöter på motgångar eller hamnar i konflikt. Det är inte normalt, jag rider på vågen så länge det går. Snart kommer känslan försvinna, för så här länge kan man inte känna pirrig lycka. Det har jag förstått. Det är ett tillfälligt rus, kanske till och med en falsk slöja över det som är jag. Det riktiga jag. Nu är det januari och jag har fortfarande känslan i mig. Sju månader har gått sen den tunga stenen jag burit i sex år föll från mina axlar och allt kändes plötsligt så lätt. Som när man lägger sig i fluffiga täcken efter en lång dag äntligen. Då insåg jag det. Jag är inte pirrande lycklig. Jag är bara inte deprimerad längre. Jag har vant mig vid att vakna med en sorglig känsla i bröstet av att något saknas mig. En skärva av livet är borta och därför är jag aldrig fullständig eller komplett längre. Jag har vant mig vid att bli orimligt ledsen när en främling säger något taskigt till mig, för att den tycker det eller bara för att klämma till. För jag är ju ändå värdelös och har inget att erbjuda världen. Alla andra har rätt, jag bryr mig ändå inte. Hela jag är fel. Tom. Utan mening. Jag har vant mig vid att vara nedstämd. Att det är så livet kommer kännas nu. I sex år.Jag är inte säker på att det går att göra på något annat sätt. Snabba på processen, höra av andra att man är deppig och att insikten gör att det försvinner. Att få hjälp, och rätt hjälp däremot, det är nog lösningen. Jag gick till den mest underbara terapeut som specialinriktat sig på cancer för prick ett år sedan. Sa allt jag kände utan att linda in det. Berättade om min tomma känsla, om värdelösheten. Du är djupt deprimerad sa hon. Jag bara nickade, klart jag är, jag är ju tom. Ett år har gått sen dess. Ett år av att försöka hitta tillbaka till mitt alldeles egna värde. Jag har lurat mig själv för att få vardagen att gå ihop. Livet puttrar på. Det kommer inte vara så här för alltid inser jag nu, och för alltid har redan börjat. Den pirrande lyckan var inte ett rus. Det är jag.
