Nästa vecka fyller jag 39. Det blir mitt allra sista år som 30-nånting. När jag var yngre frågade jag mamma i vilken ålder hon var lyckligast, när är livet som bäst, och jag minns att hon svarade 33. Jag tror det var något om att det är att vara mitt i allting, ha en mening, allt pågår och det är självklart. Jag förstår vad hon menar men måste nog ändå säga så här i slutet på mina 30-någonting att det varit ganska tufft att vara just det. Inte alls för att jag varit med om särskilt svåra saker egentligen, förutom cancern etc såklart, i övrigt har det varit lätt att vara jag. En mycket priviligerad kvinna i innerstan med kända föräldrar och det mesta förspänt. Det svåra har dock varit just meningen, finna den inom mig. Jag tycker att 30-årsåldern har varat en evighet. Det är som att jag skiftat form och färg under de här åren och den jag var i början är definitivt inte samma person som den jag är nu. Visst, en del egenskaper lyckas man aldrig växa ifrån, de finns med en från ens första steg till de sista. Jag tänker ibland på det, undrar om jag någonsin kommer bli en person som inte vill göra tusen saker, ha kalendern full, hoppas att alla ska ringa och samtidigt hatar om en enda person är sur på mig. Jag vill ha hundra bollar i luften men ingen får falla. Det är ju inte alls så lätt. Klart man tappar något då och då.Men tillbaka till att vara 30-åring och befinna sig i livet när allting händer. Om 20-årsåldern är vänner, fest, kärlek och karriär så är 30-årsåldern familj. Vad blir 40-årsåldern? Det är helt blankt för mig. Jag skulle nog säga att första och andra halvan av att vara 30 har varit två motsatser i mitt liv. De första fem åren var sjukdom, ångest, depression, självhat och oro. De senaste fyra har varit något helt annat. Snällare tankar, roligare, starkare och hälsosammare. Jag har brytt mig om att må bra på riktigt, inte bara att det ska verka så. Det finns en stor press på kvinnor i 30-årsåldern. Vi ska vara i en lycklig relation, ha barn, vara snygga och rynkfria, ha ett bra jobb och massa vänner. Allt på en gång. Men de viktiga människorna i mitt liv är inte viktiga för att de har allt det där. Älskvärdheten ligger inte i det perfekta livspusslet utan i mänskligheten som visar sig när vi försöker lägga det. När kommer nästa bebis? Att vara 30-nånting handlar väldigt mycket om att finnas till för andra. Flera av mina vänner har bytt bana de senaste åren och det känns så befriande. Att vara 30-någonting är kanske att stå vid ett vägskäl. Antingen så fortsätter man så här ett tag till eller så gör man det som känns rätt i magen. Släpper matkassarna och vänder på klacken. Det brukar visa sig vad man drömmer om efter att man funnits till för någon annan ett tag. Jag tror inte att 33 var mitt bästa år, eller det vet jag att det inte var. Fy, det var kanske ett av de värsta! Det är skönt ändå att veta att man klarar sig genom det också, att ens bästa år istället kanske ligger framför en. Jag kommer fortsätta att jonglera mina bollar och hoppas på roliga saker att skriva in i kalendern, grejer som pirrar till och skakar om. Jag tror att det kommer dyka upp minst lika många utmaningar i mina 40-någonting som de senaste tio åren gett mig, men troligtvis är jag mer rustad att hantera dom då, inte lika lätt att skaka om. Kanske är det tom utmaningarna jag längtar efter. Se vad mer som finns där ute, våga vända på klacken när det behövs, klara av att bollar faller, se på mig själv som jag ser på dem jag älskar. Längtande och alltid hoppfull om framtiden.
