Hej och god morgon på denna februarisöndag! Jag ligger i sängen med alla tre killar som sover. Vi lägger oss bara Pontus och jag men vaknar alltid hela familjen i sängen. Mysigt så länge det varar tänker jag! Jag hade inte förberett något inlägg till idag så här kommer realtidsblogg. Hur mår ni? Jag mår bra men känner mig nog lite trött. I flera nätter i rad har jag haft samma dröm. Jag är gravid och det är ett mirakel. Det är så himla slitigt att drömma om det eftersom jag arbetat hårt i flera år med acceptans. Mitt undermedvetna har inte kommit lika långt i resan tydligen. I vardagen känner jag mig så nöjd och tacksam med allt jag har. Skulle inte förändra vår familjebild på något vis eftersom vi alla älskar den, men det är något inom mig som skaver och drar. Biologin antar jag. För varför annars vill man ha mer när man redan har allt och det funkar? Det är kanske samma känsla som nyfikenheten och pirret när någon, som man kanske inte ens känner, berättar att hon är gravid. Varför är vi så besatta av det? Det är biologin i oss som dras mot de små ansiktena och kaoset som följer. Dramaturgin är perfekt. Jag får väl bara acceptera att hjärnan bearbetar saker och gör det på sitt eget vis. Jag kan ju inte få fler barn, det är omöjligt. Alternativen är för svåra för alla inblandade. Ibland i mina mörkaste stunder tänker jag på om någon skulle rädda mig och säga, jag bär ditt barn för jag älskar dig! Vi har tänkt på det här och vi har hittat en lösning! Men så skakar jag om huvudet och skäms. Världen handlar inte om mig och mina nattliga drömmar. Kom igen nu Elsa, du har allt, skärp dig. Sängen är iallafall full här på Mosebacke och idag ska vi titta på en till lägenhet. Jag kan inte räkna visningarna vi varit på, men det tröttar inte ut eftersom vi inte har bråttom. En ilning av pirr rör sig över armen när jag tänker på stunden vi skriver på kontraktet för nästa steg i livet. Är det för att livet känns som mest när något är på gång? En bebis i någons mage, en ny lägenhet. Samtidigt övar vi alla på att bara vara här och nu. Tittar på hemskheter som sker i Turkiet och Syrien och ser att vi har så mycket. Jag känner mer och mer tacksamhet för varje dag som går. Det är nog åldern, och egentiden. Men så dyker de upp då och då, drömmarna på natten. En stilla stund på morgonen för reflektion över allt. Sen börjar dagen och allt är i full rulle igen.Nu har Lynn ställt sig upp här i sängen i sin dinosariepyjamas. God morgon! Puss.
