Jag hade tre nyårslöften i år. Jag vet inte om ni är ett fan av nyårslöften men jag kan tycka att de fyller en funktion. Att känna nystartskänsla och överblicka hela året samt att ge sig själv lite svårare mål, både konkret och känslomässigt, tycker jag kan göra bra saker med självkänslan. Ibland kan man behöva en liten push från sig själv för att ta tag i det där som legat och gnagt, eller som man längtar efter och kanske inte tror att man klarar. Oftast handlar ju nyårslöften om att sluta med saker men jag tycker att de är härligare om de handlar om att börja. Bli mer människa och locka fram sidor som finns där inne men som kanske inte fått plats. Mitt största nyårslöfte för 2025 var att ta körkort. Om jag ska vara ärlig så var jag helt säker på att jag aldrig skulle lyckas. Jag brukar ha bra självförtroende men att ta körkort ligger så långt bort från hur jag ser på mig själv så det var svårt att visualisera. Jag tror att ni som läst boggen länge vet att jag blev påkörd när jag var 10 år, på Valhallavägen av en taxi, och det påverkade mig mycket. Vi hade precis flyttat till Stockholm från Göteborg och bodde inte längre i vårt mysiga radhusområde utan på Östermalm bredvid stora gator och huvudstadsmyller. En dag skulle jag gå till ridskolan med min kompis Sofie som vanligt och istället för att ta övergångsstället genade vi över den trafikerade Valhallavägen och en taxi som kom från en annan gata i full fart träffade mig så jag flög 20 meter i luften och landade på asfalten medvetslös. Jag fick åka ambulans till St Görans barnsjukhus och där insåg läkarna att jag klarat mig mirakulöst med en bruten lilltå och lite spruckna tänder. Det var änglavakt som man säger, min familjs liv hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Sen dess har jag varit väldigt rädd för bilar, hög fart och trafik. Inte litat på bilister och försiktig när det kommer till allt som går fort eller har en risk. Min mamma är också ängslig av sig, förståeligt nog, och det har förstärkt min känsla av att vara försiktig med det mesta, framför allt bilar.Sen vi flyttade till Stockholm har jag bott i innerstan och alltid tagit mig fram kommunalt eller till forts. Stockholm är en underbar stad att gå i, vatten överallt och vackra promenadstråk, tunnelbana och bussar. Det är enkelt att ta sig fram med cykeln och omöjligt att hitta parkeringsplats. Det är ingen bilstad. Men när Pontus och jag nyss hade träffats och skulle åka till Öland för att hälsa på hans mormor tog Pontus en intensivkurs och fick körkort inför det. Sen dess har han gladeligen kört, på Gotland och när vi lånat en bil och kört till hans mammas kennel eller utomlands. Han har aldrig bett mig skaffa körkort och jag har aldrig längtat efter det heller. Men så började något gro där för några år sedan. Jag hade ju drömmar om att jobba med teater, kostym, scenografi, film, men så blev jag inskjutsad i tv-branchen fast framför kameran direkt efter gymnasiet och hann aldrig fortsätta de drömmarna för karriären tog fart på egen hand. Det har varit så himla roligt att jobba med Äntligen Hemma, ZTV, blogga, podda, träffa kollegor och läsare, skapa världar och hyra ut klänningar, men något litet har saknats. Den där drömmen som aldrig fick gro. Så jag bestämde mig för att börja luckra på den, pilla fram det där som fanns under ytan och börja se om jag kanske kan hjälpa till någonstans, med kostym. Mitt första jobb var för kostymdesignern Sofie Krunegård och serien vi gjorde, Synden, kommer på Netflix i januari. Det ska bli så oerhört roligt att se! Två saker slog mig under månaderna vi jobbade ihop. Det första var, jag vill göra detta för alltid, och det andra var, jag måste ha körkort.Ett steg i taget mot drömmen, i januari gör jag kostymen själv för min första kortfilm!I år har jag egentligen bara ett nyårslöfte. Vara mindre rädd. Det summerar något som jag vill ta itu med och fortsätta arbeta med. Våga satsa, våga gå emot de där beskyddande känslorna och sätta stopp för gamla trauman som hindrar drömmar att gå i uppfyllelse. Inte vara så trygg jämt. Jag tänker att framtiden är ljus och spännande, oviss och stor. Ett nyårslöfte är bara ett ord, men ett år är 365 dagar av att våga.Har ni några nyårslöften för 2026 och hade ni något för 2025 som ni klarade eller inte klarade? Berätta gärna, det är så spännande att höra om era liv! Kram! 🌠
