Sista dagen här på ett tag, skrev jag i torsdags när jag var i ateljén och jobbade för sista gången den här terminen. De klänningar som skulle gifta sig under sommaren var uthyrda och nu var arbetet över för den här gången. Tack för våren, vi ses i höst!Då hade jag ingen aning om att två dagar senare skulle en brand starta i ett elskåp en våning under min ateljé. Jag ringde mamma så fort jag fick höra nyheten och hon berättade att hon stod nere på gatan i sin målarrock och att varenda brandbil i Stockholm hade åkt med ilfart till museet för att rädda det som räddas kan. Konstverk bars ut ur byggnaden och in i Rosenbad som ligger vägg i vägg. Det visade sig fort att ingen människa kommit till skada och klockan 17 var branden släckt. Nu när jag skriver det här är det söndag morgon och Lynn rusar runt i lägenheten och förbereder sitt kalas. Vi ska vara i en trädgård där honungsrosen blommar och 11 barn kommer leka och leta efter överraskningar gömda i grönskan. Jag vet ingenting om hur det gått med klänningarna. Om de klarat sig eller om de är rökskadade för alltid. Vi får inte gå till huset och kolla, det är stängt, och jag kan bara gissa hur de hundra år gamla textilierna klarat av en brand i ett elskåp en våning under. Att mina klänningar är det minst viktiga i byggnaden förstår jag såklart, men de har en särskild plats i mitt hjärta och jag känner en instinkt att rädda dom. Det är inte bara tyg, det är 350 historier om kärlek och liv, äktenskap, tårar, fest och familjer som enas. Det är kulturhistoria och min historia. Det är framtida bröllop och minnen. Det är det jag är mest stolt över i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag vet efter branden i min lägenhet 2009 att allt kan gå på ett ögonblick. Jag vet att klänningarna inte tål brandrök och att om de är skadade av det är det bara att slänga. Men jag vet också att allt går att bygga upp igen. Ett livsverk, en samling, ett hem, en verksamhet. Allt det kan få liv, för det är blicken på potentialen som är skatten. Det är att se värdet i något som annars bara ligger gömt i en låda. Det bär man inom sig.Jag förlorade min farmor för några dagar sedan. Det var hon som lärde mig att älska gamla plagg. I en koffert under min säng låg skira sidenklänningar från 1940-talet som jag fått av henne. Den största skatten hon kunde ge mig,. Hon som växte upp under ett krig i ett sönderbombat land där en vacker klänning symboliserade så mycket mer än bara kläder. Det var hopp och skönhet. Livet så som hon drömde om att få leva det. Så som hon sen gjorde när hon kom till Sverige. Det hon sen gav vidare till mig. Jag vet inte hur det gått för klänningarna, eller konsten eller lokalerna. Men jag vet att det viktigaste är att ingen person kom till skada. Nu hoppas jag bara att minnena, hantverket och historien får finnas kvar. Annars bygger vi upp det igen. Jag berättar hur det går när jag vet mer. Tack för all omtanke om klänningarna. ❤️
