Jag vaknar väldigt tidigt nuförtiden. Jag måste vänt på dygnet som jag gör i perioder och samtidigt blir det ljusare och ljusare i vårt sovrum vilket inte hjälper. På kvällen är jag för trött för att dra ner gardinerna ordentligt och samtidigt vet jag inte hur farligt det är att jag är kvällstrött. Kanske för mitt och Pontus umgänge då, men jag väljer hellre att somna tidigt än att ha svårt att sova om jag måste. Iallafall så är det i den tidiga morgontimman som jag ligger och tänker. Jag försöker styra tankarna så de hamnar på en bra plats. Jag tror att det är bra för hela dagen om morgonen börjar i en positiv känsla. Jag har en liten idé om ett tankesätt som jag nu vill dela med mig av till er. Kanske kan ni också konkretisera tankarna på detta vis på tidiga morgonen, eller om ni ligger vakna på natten, istället för att låta de sväva ut vart de vill och kanske landa på ett ställe som inte är särskilt hjälpsamt. Det är iallafall min erfarenhet, att om det finns en ram och struktur så lyder man den och lurar sig själv in att le och så blir dagen bättre. Jag tänker en del på tiden just nu. Jag antar att det är en form av 40-årskris. Nästa år fyller jag jämt och jag är så ledsen över att tiden går. Jag vill inte vara 25 men jag vill ha allt framför mig. Jag vill att Lynn ska vara liten länge, bo hemma länge, jag vill vara ung länge och ha massa saker att se fram emot. I början på något, inte mitt i. Rent intellektuellt vet jag att det kommer hända mängder med viktiga saker och att Lynn är 8 år och att jag såklart vill att han ska växa och bli stor, men det är något melankoliskt över att åldras och se sitt timglas sippra. Det är kanske för att jag har så mycket som jag älskar och njuter av som jag är rädd att det ska ta slut eller vara över för fort. Jag vill vara i allt det härliga för evigt. Men så ligger jag där i sängen klockan fem på morgonen helt ensam vaken och istället för att tänka på tiden som rinner mellan mina fingrar, att det är ännu en torsdag, fredag, lördag som gått, så konkretiserar jag tankarna i fyra punkter. Allt för att nå tacksamhet och känna varma känslor. Dåtid, nutid, närtid och framtid.Dåtid. Jag tänker på att idag när jag skriver det här är det den 20 mars. Samma dag som Pontus och jag träffades 2009. Det är 16 år sedan. Jag försöker ta mig tillbaka till känslan jag hade när jag såg honom i vita baren på Spy bar och redan då visste att det var något annat. Inte bara nån kille att gå hem med utan min pusselbit. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men det var kärlek vid första ögonkastet. Eller kanske inte kärlek, men tillhörighet. Jag minns att jag tittade på honom och förstod att vi var lika. Hur han var klädd, hur han förde sig, hur han pratade, det kändes som hemma. Det fanns något bekant över honom, som när en kärleksrelation visar sig i en film. Det filmas annorlunda. Jag tänker på hur lätt det kändes att vara nära och åka hem och vakna upp och promenera. Hur hans röst lät i telefonen när han ringde på onsdagen sen och bjöd över mig till Nada där han spelade skivor. Jag minns att jag visade bilden han hade på sig själv på Facebook för alla mina vänner och sa där är han! Där är han! Det är det bästa jag gjort i mitt liv. Lita på magkänslan och inte vara rädd. Förstå när något sant står framför mig.Nutid. Jag sitter vid mitt köksbord och ett svagt surr hörs från elementen. De borde jag sänka nu när vårvärmen kommit. Lynn ligger i sitt alldeles egna trygga rum och sover. Han somnar sent för han ligger och läser Hundmannen på kvällen. Pontus och han har samma dygnsrytm. Till och med Nikita sover länge på morgonen. Tur att jag har bloggen så alla tankar kan komma fram utan att jag behöver väcka någon. Jag känner mig stark och frisk. Jag är så glad över att vara frisk. När man varit sjuk vet man att ingenting spelar någon som helst roll förutom att få vara frisk. Sen ju längre tiden går desto mer vardagsgrejer dyker upp, men det finns definitivt ett före och ett efter. Jag var deprimerad i flera år efter min sjukdom, jag behövde sörja de drömmar och det rena oskyldiga liv som var före cancern. Men nu får jag skörda. Alla tankar är färdigtänkta och det är helt klart igen. Precis som på Spy bar. Jag är själv här vid frukostbordet men jag har ingenting att oroa mig för. Alla mår bra. Jag mår bra. Det är allt som räknas. Attans att livet går så fort bara. Himla skittrist är det. Men alternativet är ännu tristare.Närtid. Ikväll ska Pontus och jag på restaurang. Mamma ska vara barnvakt och vi ska promenera ner på stan och äta middag. I helgen, som ju precis varit nu när ni läser detta, har jag inga planer och det känns så skönt. Jag ska fortsätta tvätta alla fönster som var mycket skitigare än jag kunde föreställa mig efter den himla sotolyckan. Det kommer ta oss månader att sanera lägenheten efter det. Herregud alla, köp rätt lampolja! Härom dagen bokade Pontus och jag en tågresa ner till Köpenhamn. Spontant över vår bröllopsdag. Jag älskar att ha små planer i kalendern över våren. Det är elixiret som driver vardagarna framåt. I april fyller Sigge och Anna år och pappa ska ha sin stora utställning på Nationalmuseum. Det finns något litet att se fram emot. Framtid. Igår skrev Pontus och jag in Lynns ledighetsdagar för sommaren i Infomentor-appen och då slog det mig. Det kommer en sommar på Gotland även i år. En fri och lång sommar med åkrar, kossor i hagen, vågskvalp och vänner runt middagsbordet. Jag har svårt att greppa tanken men så står man där i början av augusti, mjuk i kroppen och solbränd på huden, med ljusare hår och fräknar på näsan och förstår var det innebär att vara i nuet. Men oavsett hur mycket man än är där så går tiden runt oss. Den springer förbi. Nu är klockan vips halv sju. Stunden är över och dagen börjar. Elementens sorl döljs under vardagsslammret. Allt är som vanligt. Men jag tror det blir en fin dag. Hoppas ni också får en.Puss. 🌸
