Jag lyssnade på gamla avsnitt av Fredagspodden när jag tog långpromenader de sista dagarna på ön. De är från 2017, ett år jag inte lyssnade på några poddar alls eftersom jag inte pallade med att höra om någons vardag. Det var för tufft helt enkelt, eftersom det enda jag längtade efter själv var att få vara frisk med en helt vanlig vardag att ta för givet. Men nu har jag massa mysiga avsnitt med innehåll att ta igen som är högt och lågt att låta flöda in i öronen när jag strosar längs med kohagarna. Jag hamnade på ett avsnitt med avundsjuka som tema och kände igen så himla mycket tankar som jag gärna skulle vilja diskutera här med er. Hannah berättade om två vänner (gissar att det är Sigge och Malin det handlar om) som skulle flytta till New York och avundsjukan sköljde över henne. Ni vet hur det är, någon man tror man haft där man alltid haft den gör helt plötsligt ett stort val, en förändring, utan en och det känns som att man står kvar stilla. Suget efter att få känna exakt den känslan själv gör att istället för att säga det man känner så försöker hjärnan trolla fram problem. Det kan liksom inte få vara så där lätt och vackert härligt roligt som den här personen verkar få det till. Kanske måste man berätta något om sig själv, när man själv gjorde något liknande, eller fråga om det kanske finns något som känns läskigt eller svårt med det hela? Att unna någon en stund av en lyckad tanke verkar svårt. Jag känner igen det hos mig själv och skäms akut å mina egna vägnar. Detta måste sluta omedelbart! Aldrig mer får jag göra så. Istället ska jag sluta skämmas över de andra alternativen, känslorna och gråten, som dyker upp då och då när jag får ett besked som skakar mig, oroar eller lockar fram avundsjuka. Det är iallafall en ren första tanke och fastän den visar mig på en sämre plats så är det iallafall ärligt och sant. Och inte till för att trycka ner någon annans tanke, fastän det säkert skakar till den härliga stunden. Drömmen vore ju att alltid kunna vara lycklig för alla andras skull jämt. Inse att det inte får mig att se större ut bara för att jag petar lite i sidan på den som har det lätt just nu. För när avundsjukan kickar in, då lockar det fram ens sämsta sidor. Visar samma person en svaghet, sig ledsen eller kanske händer något hemskt, ja då kommer varma känslor fram istället. Då är det inte längre ett hot. Det sker hela tiden, speciellt på sociala medier och i samtal irl också såklart, varje dag i microformat. Små nyp för man ser nåt man själv gillar eller vill ha. En glädje kanske. Jag känner det ibland bland vänner som jag märker har planer ihop utan mig. Det sitter kvar från barndomen och jag vet att det bara bor i mig. Att de kan ha roligt tillsammans betyder inte att de inte också kan ha roligt med mig. Såklart. Spegeln mot sig själv är så viktig, alltid. Drömmen om att kunna unna någon en lyckad tanke, låta den få leva i sin pepp och inte förstöra den (kanske når verkligheten ikapp ändå och vem är vi att vara sanningssägare hela tiden?) är stor. Härmed lovar jag att våga säga hur det egentligen känns, den första tanken, istället för att maskera det i ett tjuvnyp. För ingen vill ju vara kompis med en sån. Däremot den som ärligt säger att man är sotis på den härliga känslan den personen verkar uppleva just nu, det är en personlighet att eftersträva. Sen klarar man inte alltid av att vara snäll. Kanske bor mörkret i en. Kanske kan man inte lyssna på två friska personer prata om ditt och datt och ta vardagen för givet. Då är det bra att hålla sig undan, för sin egen skull. Titta på naturdokumentärer och beställa hem indiskt. Tills senare. Kanske dyker lusten upp igen på en grusväg.
